Den är som en bebis, byggd av text och kärlek, krönikan jag nyss har skrivit.
Det började som en cell, en tanke, som mötte en annan. Kollisionen blev snart ett embryo som blev till en blastocyst - ja, jag är ihop med en läkarstudent och lyssnar faktiskt ibland på vad hon har att säga - och efter det var det där som började som en förflugen tanke plötsligt på väg att bli verklighet.
Nu behöver ju inte jag ruva på en sådan här skrividé i nio månader för att den färdiga produkten ska ta form till en liten textbebis, men de senaste två veckorna har jag ruvat, skrivit, ruvat. Efter ett stundtals intensivt värkarbete är jag klar. I dag blev den färdig. I morgon ska jag skicka den, mitt första alster, till skoltidningen till vilken jag numera tillhör redaktionen som skribent.
Tänk, om jag hade vetat det här typ innan jul - liksom när som helst innan jul, från då tillbaka till första medvetna tanken kring skrivandet när jag var fem - då hade jag inte trott mig. Jag hade sagt att det är en dröm. Skrivandet är väl en sak, det har jag ju gjort länge, men modet som behövdes för att skicka mejlet om att vilja skriva någonting som publiceras - det är någonting annat. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu sitter jag här och har en textbebis redo att skicka ut i världen. Den ska få granskas och sedan förhoppningsvis stå på egna ben. Fantastiskt och roligt och allt det där samtidigt.
Det är sent, men jag behövde skriva och på något sätt dokumentera början på det här. Vad nu det här är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar