Det är en åskkväll i kväll.
Det börjar mullra över himlen sent på eftermiddagen och jag tittar ut. Utanför fönstret är luften dimmig av regn - för det regnar så tätt att det ser ut som faktisk dimma. Jag har fönstret öppet och jag bestämmer mig för att inte stänga det. Även om jag är rädd. Även om jag är så rädd att min bröstkorg blir flammig av stress. Jag vägrar, för jag måste öva på det här. Trots att jag är själv hemma.
Åskan har alltid varit skrämmande för mig. I perioder mer och i andra perioder, något mindre. Några år var rädslan så stor att jag inte vågade gå ut om det var moln på himlen. Några få, vita tussar kan lätt bli ljusgrå, för att sedan bli fler och mörka. Den skrämde mig, tanken på att minsta lilla muller skulle höras över småstadsslätten. Det ledde till akutbesök hos psykolog några gånger. Där fick jag rita vad som kändes. Jag undrade då vad hon menade - allting kändes ju?
Psykologen, en vänlig medelålders kvinna med mörkt hår och snälla kinder, bad mig alltså att rita vad som kändes när jag kom till henne med en av mina föräldrar efter ett akut samtal mitt i en åskstorm. Jag ritade magknip och ångest på det där pappret. Även om det här var innan jag visste om begreppet ångest. Jag vet inte vad jag lärde mig där, men när jag stötte på henne i ett helt annat sammanhang, kanske tio år senare, så kom hon ihåg mig. Det kändes då, när jag i övre tonåren, med helt annat skäl till vår kontakt, blev ihågkommen som flickan med åskfobin. Det kändes på flera sätt: mycket, djupt och innerligt. Sorgligt också såklart. Och när vi sågs då, många år senare, så var jag fortfarande rädd. För mycket annat, men också för åskan. Fortfarande.
När åskan mullrar har jag en rutin. Det är alltid ljuset först, sedan räknandet. Ett tusen, ett tusen ett, ett tusen två. Så länge det behövs så räknar jag. Sist kommer mullret och jag andas ut. Vid första blixtens muller i kväll inser jag att jag har hållit andan till ett tusen nio och att åskan inte är så nära. Snart kommer en notis från mobilen om att åskan är sju kilometer från där jag är. Jag försöker att inte räkna på hur många sekunder det innebär, utan andas in igen. Och sedan en ljusning igen. Jag räknar på nytt.
I kväll är jag inte lika rädd som jag har varit. Mest för att jag vägrar vara det. Jag vågar gå ut om det är moln på himlen. Jag vågar till och med stå ute när jag vet, och känner, att det ska åska. Kanske inte länge, men jag gör det. Det går inte att leva med extrem rädsla hela livet. Det tar energi, men är också helt fruktansvärt meningslöst. I stället hanterar jag det med annat. I kväll hanterar jag min rädsla med att skriva en tipspromenad och göra ett musikquiz inför den 30-årsfest jag ska ha i augusti. Det blir till och med riktigt bra. Sedan målar jag. Och jag målar fina motiv och barnsliga motiv och bryr mig inte om resultatet, utan blir nöjd med tanken på att jag inte har tänkt lika mycket på mullret. Även om jag inte har dammsugit och diskat och allt det där jag inte riktigt vågar när åskan är framme.
En yngre Elin hade aldrig, någonsin trott mig om jag hade berättat det här för henne. Hon hade legat under soffan med stålram eller suttit i en bil på väg bort. Hon hade inte kunnat lyssna. Kanske hade hon skrikit, eller varit helt förlamad av skräck. Jag, en äldre version av henne, sitter kvar i soffan, väntar ut stormen och sedan accepterar jag den flammiga bröstkorgen för vad den är: en relik som lever kvar.
Dammsuga kan jag göra i morgon.