Det ordnar sig

Jag går till skolan trots att jag inte vet vad vi jobbar med riktigt. Kanske just därför. Himlen är regntungt grå och det är en dag med ett ångestnystan i bröstkorgen som jag inte vet hur jag ska nysta upp. Med de numera synbart slitna hörlurarna på huvudet och ryggsäcken hängande bakom mig går jag, till ett av husen på campus jag inte tidigare har gått in i. Det är ett fint hus, känns modern och trevligt ljus, och jag tänker att det är synd att vi inte har fått vara här tidigare.

Det generella temat i den här delkursen är interpersonell analys - så mycket har jag ju förstått - men jag vet inte hur man gör riktigt. Det är två veckor kvar till tentan, då ska det sitta. Det är någonting som stör mig, att inte förstå. Jag vill ju kunna från början, om det går, men det gör jag inte. Inte nu. Men det är som min vän E sade att hon hade fått höra: Man kan inte kunna innan man har gjort det. Jag har också fått höra det, men nu var jag mottaglig och det gick nästan in. Nästan. Jag övar på att inte vara så hård mot mig själv.

Krönikan publicerades i dag. Jag satt med adrenalinpåslag ett tag innan kroppen uppfattade att det inte är en fara eller så stort event. Det bara är och det är dessutom enkom positivt. Men såklart så har jag läst texten igen och ser förbättringspotential. Inser att det är en styrka som i många fall kan vara en brist - att inte bli nöjd med sina texter. Men jag jobbar på det, också. Det är ju en del av skrivandet, att utvecklas och att vilja utvecklas vidare. 

Kanske kommer ångesten att stillas när jag förstår vad jag gör i skolan och till nästa gång jag får en text publicerad. Är det någonting livet har lärt mig så är det att det mesta ordnar sig, så jag tror på det. 

Det ordnar sig.

En konstig liknelse

Den är som en bebis, byggd av text och kärlek, krönikan jag nyss har skrivit.

Det började som en cell, en tanke, som mötte en annan. Kollisionen blev snart ett embryo som blev till en blastocyst - ja, jag är ihop med en läkarstudent och lyssnar faktiskt ibland på vad hon har att säga - och efter det var det där som började som en förflugen tanke plötsligt på väg att bli verklighet. 

Nu behöver ju inte jag ruva på en sådan här skrividé i nio månader för att den färdiga produkten ska ta form till en liten textbebis, men de senaste två veckorna har jag ruvat, skrivit, ruvat. Efter ett stundtals intensivt värkarbete är jag klar. I dag blev den färdig. I morgon ska jag skicka den, mitt första alster, till skoltidningen till vilken jag numera tillhör redaktionen som skribent.

Tänk, om jag hade vetat det här typ innan jul - liksom när som helst innan jul, från då tillbaka till första medvetna tanken kring skrivandet när jag var fem - då hade jag inte trott mig. Jag hade sagt att det är en dröm. Skrivandet är väl en sak, det har jag ju gjort länge, men modet som behövdes för att skicka mejlet om att vilja skriva någonting som publiceras - det är någonting annat. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu sitter jag här och har en textbebis redo att skicka ut i världen. Den ska få granskas och sedan förhoppningsvis stå på egna ben. Fantastiskt och roligt och allt det där samtidigt.

Det är sent, men jag behövde skriva och på något sätt dokumentera början på det här. Vad nu det här är.

En helg innan tentavecka

Det är lördagen i helgen innan den här kursens första tenta. Det är också dagen då jag får resultatet på den senaste uppgiften. Väntandes, vad som känns som förgäves, upptäcker jag att jag gnager på mina nagelband. Det händer bara när jag är stressad över någonting. Uppgiften ifråga är en sådan som jag inte vet om jag ska behöva göra om helt, komplettera eller vara nöjd med. Jag kände mig inte helt klar när jag skickade in den, men orkade inte ha mer ångest över vad jag kanske kunde förbättra. Jag övar på att känna att någonting är bra nog, men det känns svårt att släppa känslan av stress. 

Så småningom kommer resultatet på inlämningen och jag kan andas ut. Adrenalinpåslaget som hela spektaklet har orsakat rinner sakteliga ur mig och jag smälter trött bort som en pöl i soffan efteråt. Kanske var det en större anspänning än vad jag trott, det som är att vänta.

Och som varje gång en lördag har passerat blir det söndag. Vi pluggar och äter innan vi åker till en del av staden som ännu är outforskad av oss. Det blir nästan som att vi turistar lite - gör utrop samtidigt som vi pekar på hus vi tycker om. Vi ser söta hundar med ägare jag inte minns ansiktet på och vi hittar något ljust i allt det som är grått. Men för att vara ärlig är det mest vädret som grånat. En mulen himmel möter oss när vi kliver utanför dörren och vi knäpper våra jackor så att inte vinden ska smita för tätt in på skinnet. Det är nästan minusgrader.

Jag kan konstatera att egentligen är även stora städer små, när man lär känna dem. De platser som jag trodde var många kilometer isär är plötsligt på kort gångavstånd när vi ska ta oss emellan dem. Vi går förbi restauranger, Stadsmissionens kansli och en tandläkarmottagning som ligger på andra våningen. Visst skvallrar skylten om verksamheten, men det gör också de attrapper som syns i fönstren. Alltså, tandläkarstolarna med armarna som håller det starka lampskenet som kanske bara finns i tandläkarens ägo. Vi fortsätter in mot centrum, stannar vid rödljus och väntar på tickandet av grön gubbe innan vi går över. 

I vår stad finns så många fina hus. Jag vill bo i vartenda ett, tänker jag, när vi går där i marsvädret. Men så trivs jag där vi bor med och vill inte flytta. Åtminstone inte nu. Jag undrar så om vi blir kvar här, senare i livet, eller om vi hittar jobb och liv någon annanstans. Men det får framtiden utvisa.

Och så kommer söndagskvällen innan måndagen som startar tentaveckan. Tentan, som jag känner mig lite osäker på, är på fredag. Jag har hela fyra dagar på mig att lära in allting som jag ska kunna. Jag känner mig säker på vissa saker och helt vilsen kring annat. Kanske går det bra, ändå. Jag hoppas det.  

Efter regn kommer solsken

Solen bryter igenom det tjocka, grå molntäcket strax efter vi har ätit upp vår lunch. Det är inget konstigt, egentligen, för väder är ju ombytligt. Och det är kanhända fakta och behöver kanske inte skrivas ut. Men i dag finns en skillnad och jag känner den innerligt. Nu känns solen som ett nyss rest monument av framtiden - den som ännu inte hänt. Utsikterna är ljusa och värmen är påtaglig även där det inte är lä. Det känns som vår, trots att mars nyligen börjat. Det gäller inte bara vädret, utan också livet.

Efter regn kommer solsken. Klyschigt, kanske, men också sant. Det ena följer det andra och nu är solen på ingång. Jag vill inte besöka SMHI:s app på min telefon för att konfirmera det, för jag tänker tro att det blir så oavsett.

I min sökhistorik

Det går att se vad mina dagar består av utifrån min sökhistorik. Istället för diverse klargöranden av retoriska begrepp, som hela höstens sökningar bestod av, är det nu funktionell grammatik som upptar plats. 

Jag har våndats inför den grammatiktunga delen av vårens kurs i svenska. Mycket för att jag aldrig riktigt lärt mig grunderna innan. Det har helt enkelt inte blivit så. Men det innebär ju inte att det är för sent att lära sig nu. Det blir bara lite längre startsträcka än om jag hade kunnat mer sedan innan. Men jag ska inte sticka under stol med att jag i går skrev till en vän att om jag inte tappar allt mitt hår, så kommer jag att slita ut det. För det kändes så, då, mitt i övningsuppgifterna. Det har lugnat sig nu.

Bortsett från det så har funktionell grammatik visat sig vara svårt, men samtidigt så himla roligt. Jag är inne på andra veckan i den här delkursen och i skrivande stund ser jag mönster i min text. Det känns helt sjukt i och med att jag förra veckan trodde att jag inte kunde någonting. Nu sitter jag här, fortfarande relativt ovetandes, och väldigt nyfiken. Vill veta mer om hur jag kan använda mig av de processer som ingår i den ideationella analysen och lära mig allt om hur grammatiska metaforer. 

Jag skriver allt det här, mycket väl medveten om att jag egentligen borde plugga mer i kväll. Men jag behövde ge mitt eget skrivande och reflekterande lite plats. Det har varit skralt med personligt skrivande lite för länge nu. Och detta kändes bättre än inget.