22 november 2017

22 november 2017 - I rådande stund. Tillbaka till grunderna.

Det är en sådan dag då jag behöver gå tillbaka till grunden. Just det här är en sådan dag, tror jag, för att jag låtit det gå så lång tid sedan jag skrev sist. Att gå tillbaka till grunden känns som det enda vettiga i det här läget. Och kanske kommer texten här nedanför att bli kort och oerhört simpel - men den kommer åtminstone att vara och det är allt jag begär i rådande stund.

Idag har jag inte gjort någonting till att tala om - försökt vara vaken men somnat precis innan några av mina kontaktpersoner från vården ringde på dörren för ett avtalat möte, ställt upp och dekorerat granen för att överraska Lovisa och slutligen sovit igen. Klockan är 15:10 i skrivande stund och jag vet inte vad jag ska göra resten av dagen, men jag måste komma utanför lägenhetsdörren för att inte börja klättra på väggarna.

Sedan är jag inne i en sådan där period igen, då jag känner ett självhat som är starkare än min normalstatus. Och det är så knepigt, för det känns som en känsla som inte är min utan någon annans. Nog för att jag kan ha svårt för att tycka om mig för mig och så, men det här känns inte som jag. Svårt att förklara, men ännu svårare att känna, tror jag. Det gör mig hursomhelst väldigt taggig, såväl utåt som inåt, och det i sig är värre än att hata sig själv. 

Förutom detta är livet helt okej, ja, för det mesta väldigt fint. Den första snön har fallit med stora flingor till marken och jag tror att det var det lilla extra jag behövde nu, för att ljusa upp det mörker som så tidigt faller utanför fönstret. Vi har också firat ettårig förlovningsdag, byggt ett fort av filtar och ljusslingor och en discokula. Det var fint och jag ser fram emot fler sådana stunder med henne inte bara i långt framtiden, utan också i vinter.

Jag är okej och det kommer att bli okej, igen.

15 oktober 2017

15 oktober 2017 - En kort uppdatering.


Sedan sist har jag hunnit gå igenom hela mitt känsloregister. De senaste månaderna har inte varit lätta för mig - jag har taggat upp, hoppat på skolan igen, pluggat i tid och otid, brutit ihop och varit tvungen att avsluta kursen jag var så ivrig att på börja. Ytterlighet har mött ytterlighet och jag har gått från otroligt hoppfull till väldigt trasig inom loppet av fem veckor.

Stress har aldrig varit lätt för mig och jag har egentligen aldrig förstått varför, förrän jag fick min diagnos och insåg att det är en utlösande faktor för resten av mitt mående. Sambandet är vida känt, men jag har aldrig sett det hos just mig. Kanske har livet varit så rörigt att det inte gått att nysta i det, eller så har jag inte riktigt haft just den självinsikten.

Och så, för lite mer än en vecka sedan bestämdes det, med mitt medgivande, att jag skulle läggas in på en sluten psykosavdelning en kortare tid. Mest för att se över mediciner och behandling, men också för att jag skulle få en paus från verkligheten som blivit overklig och alldeles för mycket för mig. De första dagarna var otroligt känslosamma och fulla av ånger, men det lättade när utskrivningen närmade sig. Jag gick från ständigt gråtande med rörig hjärna till glad och lite klarare i huvudet på åtta dagar, men är långt ifrån helt rehabiliterad. Det kommer med tiden, tror och hoppas jag.

12 september 2017

9 september 2017 - Ett klyschigt kapitel för sig.

Med sommarens sorti kommer höstens entré. Som varje år möter värmeböljor kyligt duggregn och de gröna lövverken börjar skifta i gula och rödorangea toner. Men det är någonting annorlunda med årstidsskiftet i år. Hösten markerar det nya jag som andra kanske försöker finna vid nyår - utan den nystart som innebär någonting absolut.

Kanske innebär ett nytt kapitel som börjar där en bok håller på att sluta, någonting annat än att påbörja en helt ny bok där ett nytt kapitel markerar en helt ny start. Jag vill ju egentligen inte ändra allting med den historia jag börjat bygga upp, utan göra sådana justeringar som kan göras mitt i, utan större sensationsfaktorer. Och vad som komma skall kan väl i viss mån se ut som en  mindre sensation, men det är ju egentligen bara i relation till hur livet sett ut tidigare.

För en dryg vecka sedan började skolan för mig och jag fick min första uppgift - en där jag skulle skriva en presentation av mig själv för läraren och klassen att läsa, med en kort beskrivning av vem jag är och varför jag har valt att läsa på just den distanslinje jag nu går. Sedan dess har det rullat på med uppgifter och information på den, för mig, nya lärplattformen. Jag har läst på distans förut, men inte på det här sättet, och det är såväl spännande som skrämmande. Det är mer självständigt än tidigare och även om det är lite läskigt, så känns det bra.

Och så, i hopp om att inte stressa sönder min kropp och själ, har jag börjat med både lugn simning och yoga. Inte för att träna, utan för att hitta inre ro. Det och att dricka mycket te, precis som jag gjorde för några år sedan, är precis vad jag behöver för att hålla min mentala status på rätt nivå. Det är kanske en klyscha, det där med att dricka te och utöva yoga, men det är en klyscha som passar mig. Och är det inte så, att klyschor är just klyschor för att de betyder någonting? Jag tror det.

15 augusti 2017

15 augusti 2017 - För endast trehundra kronor i månaden.

Det finns få saker som kan beröra och störa mig på det sätt som pengar gör.

Häromdagen köpte jag en dator - inte för att min gamla har gett upp utan för att den är otroligt opålitlig. Den tar trettio minuter att starta från avstängd till redo att använda när det är som värst och vissa program och funktioner fungerar periodvis eller inte alls. Batteritiden är sådär, vilket kanske är förväntat efter fyra eller fem år, men det känns tidigt. Om det inte vore så att jag skulle börja en kurs på distans i september skulle jag hålla ut, men jag behöver ett redskap att använda när jag ska skriva och prata via webbkameran och så vidare. Så det känns befogat, men jag måste hela tiden rättfärdiga utgiften för mig själv.

Känslan av en tyngd i bröstkorgen, en liten blixtrande knut av ångest och självhat växer sig starkare på grund av pengar och kommentarer om pengar från människor som tror sig veta hur det är att inte ha några, eller som tänker att det bara är si eller så mycket mer än vad jag tidigare betalade eller förväntade mig att betala. Jag förstår att det inte ligger någonting ont i det de säger, att de inte menar illa, men nerverna spänns till den grad att det går att gå balansgång därpå.

Jag suckar i förtret så fort en försäljare i butik eller telefon uttalar frasen det är bara tusen kronor extra eller för endast trehundra kronor i månaden [...] och jag vet så väl att det är pengar jag kunde göra annat för; köpa mat, ta hand om mina katter, köpa ett par väl behövda vinterskor. Eller ännu bättre - spara för sämre tider. Varje gång behöver jag förklara att livet kanske inte ser så fett ut. Jag är sjukskriven, är inte kapabel att jobba på grund av sjukdomsskäl och har helt enkelt inte råd. Så i många fall tackar jag nej, vänligt men bestämt.

Från och med nu har jag köpstopp på allting som inte är nödvändigt och som inte krävs för att uppehålla en dräglig levnadsstandard. Det kanske låter tufft och jag har väl inte en nolltolerans - men budgeten jag har lagt är snäv och jag måste verkligen prioritera. Ska jag ta av mina sparpengar måste jag ha riktiga belägg för det. Vinterskor tänker jag nu kan bli nödvändiga, men allting annat får faktiskt vänta.

Hur strikt jag kan leva, utöver de budgeterade matpengarna och de pengar som är avsatta för räkningar och sparande, får jag se men nu är förhoppningen att en knapp hundralapp ska fungera för att kunna lindra förlusten på mitt sparkonto efter datorköpet.

Att detta blir en utmaning är ett faktum - och jag antar den.

5 augusti 2017

5 augusti 2017 - Den innerliga saknaden.

Mitt skrivande, som jag för många år sedan lovade mig själv att inte skriva om men som jag ändå behövt skriva om i brist på andra betraktelser, är numera icke-existerande och nödvändigt att ta upp. Att säga att jag inte skriver alls är kanske en sanning med modifikation, men mellan enstaka blogginlägg och meddelanden till nära och kära så känner jag inte att jag fyller kvoten för den mängd ord jag vill att mina fingrar ska skriva. Det handlar inte om att blogga, inte om att skriva till de jag tycker om, utan om att få utlopp för min lilla, men ändå befintliga, kreativa ådra. Jag saknar att skriva just precis sådär mycket så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Den innerliga saknaden tar vid där längtan slutar. Någonstans slutar en längta och börjar sakna istället, för en vet så innerligt att det en längtade efter kanske inte kommer tillbaka igen. Och jag är så rädd för att jag aldrig kommer att kunna skriva igen, aldrig kunna formulera meningar som får andra att hålla andan för en sekund. För det är sådana meningar jag vill skriva, sådana som fastnar på insidan av ena tinningen och stannar där ett tag. De behöver inte vara livsomvälvande, men jag vill att de ska betyda någonting för mig. 

Jag ska göra mitt bästa för att skriva mer nu när hösten kommer, den som jag längtar efter så innerligt, och försöka öva mig tillbaka till ett annat sätt att förhålla mig till skrivandet. 

19 juli 2017

19 juli 2017 - Livet kommer liksom närmre nu.

Hon fyllde år, i vad som nu är igår, och vi har firat från dygnets början till dess slut. Det skiljer nästan två månader på våra födelsedagar, sånär som på fyra dagar, och livet kommer liksom närmre nu. För med allt som ålder innebär kommer också inte bara ansvaret som så många pratar om, utan ett händelseförlopp som för många kan ha vissa tänkbara hållpunkter; träffa kärleken, bröllop och slutligen barn med sagda kärlek. Det stämmer inte för alla, kommer i en annan ordning för andra och är inte på något sätt definitivt - men det tillhör någon slags förutbestämd samhällelig bild av hur kärleks- och familjeliv kanske borde se ut. 

Och jag har tänkt så många gånger att det inte är en verklig drömbild för mig, inte bara för att jag är emot allt vad krossande av normer är, utan för att jag inte riktigt har sett mig få uppleva det där med kärlek och familjeliv. Sedan har jag faktiskt aldrig drömt om en vit klänning och en församling inför vilka en säger ja, men sedan jag träffade henne är det allt jag kan tänka på. Kanske inte en stor marängklänning och kanske inte ett stort spektakel. Men jag ser fram emot ett kärleksfirande för oss, där vi kan vi kan visa att allt det vi är faktiskt är, inför alla de vi bryr oss om. Och jag vill säga ja, så himla mycket.

I bilen på väg hem från kalaset pratar om vi om framtidsplaner, om när livet verkligen börjar. Det ser ju annorlunda ut för oss än vad det gör för ett heteropar med annars samma förutsättningar. Planering in i minsta detalj krävs för att det ska fungera. Först bröllop, sedan barn - som det ser ut i nuläget så måste en nämligen adoptera sin partners barn efter en insemination, vilket egentligen är eller borde vara ens gemensamma, om en lever i en homorelation och då är det mycket enklare om en är gifta. Kanske hinner det ändras, men som det ser ut nu så är verkligheten för homopar som väljer att inseminera eller adoptera, annorlunda ut än för heteropar. Sedan finns det såklart svårighet för de flesta oavsett sammansättning människor i paret som vill skaffa barn - men alla sammansättningar kräver inte samma planering. Hursomhelst är det någonting jag med nöje planerar, för med henne vill jag dela allt och gärna lite till. 

Livet kommer liksom närmre nu, men jag är nöjd där jag är fram tills dess att annat väntar. 

9 juli 2017

9 juli 2017 - Arton månader.


Igår hade arton månader, eller ett och ett halvt år som det faktiskt är, passerat likt en virvelvind. Det känns som just igår som hon sade det där som blev så definitivt - att hon ville vara min flickvän och tillika partner in crime. Jag, som varit sådär orimligt kär i åtminstone fyra månader, hade aldrig kunnat tro att det som visat sig skulle bli min bästa vän och livskamrat skulle tycka om mig på samma innerliga sätt.

Bästa vänner skulle en kunna säga att vi var sedan första gången vi umgicks. Inte på det sättet att vi visste allt om varandra, eller för den delen haft en historia av långvarig vänskap, utan på det sättet att vi kunde prata på ett sätt som bästa vänner gör, om saker jag inte ens pratat med mina närmsta vänner om. Om livet, kärlek, mående, allt och ingenting alls. Kärlek var då, iallafall för mig, någonting en känner på avstånd och om en kom närmre än så brände sig på. 

Hon har bevisat motsatsen.

Jag kan sätta fingret på det exakta ögonblicket då jag insåg det. Att jag var kär och att det, som nästan ingenting annat då var, var på riktigt. Den dagen finns dokumenterad på olika sätt, men allra mest mentalt. Det är någonting fantastiskt i att kunna minnas någonting med en sådan intensitet och glädje, sådär så att det sprudlar i hela kroppen. Dagen då jag insåg det är början på allt och fortsättningen är det bästa jag vet. Vi är en bok jag aldrig vill avsluta, med sidor och kapitel som får mig att törsta efter mer. 

Jag älskar dig.

30 juni 2017

30 juni 2017 - Innanför huden.

Beskrivet i korta drag, för att detaljerna ännu är för intima för mig att gå in på.

Innanför huden finns det som så desperat vill ut. Stundtals känner jag inte av dem, inte deras vassa klor eller deras vilja att skada mig, men ofta finns de där hela dagar och då så intensivt att det gör fysiskt ont. Jag brukar kalla dem för råttor, för det är deras klor jag känner, men det händer att det är kackerlackor eller demoner istället. Känslan av händer över min kropp är inte lika vanlig eller skrämmande, för de är varma och mjuka i jämförelse med obehaget som är råttor och demoner. Jag vet logiskt sett att de inte finns, men det hjälper inte, för känslan är starkare.

Jag lever med rädslan för att jag ska se någonting som inte finns. Rädslan är ständig, men värst framåt natten. Skuggpersonerna skrämmer mig inte längre på samma sätt som de har gjort tidigare, vilket kan bero på att de är vanligast förekommande, men att de överhuvudtaget finns är besvärande. Jag är relativt säker på att deras närvaro har starka band till min paranoia - den som i stora drag innebär att jag känner mig förföljd, styrd och övervakad. Att jag blir filmad och fotograferad är en vardag och har varit sedan jag var liten, så det ger mig inte längre samma obehag. 

Tidigare har jag beskrivit det som en bubbla, eller ett TV-spel - mina overklighetskänslor. Och det är så det känns ofta, men ibland är allting förvrängt - färger blir annorlunda och kanter utsuddade. Det händer att jag blir tyst när jag är mitt i en konversation, att jag tappar bort mig, eller att jag försvinner bort. Det är ofta för att jag måste fokusera på att försöka bortse från allt vad overklighet och hallucinationer är.

Utöver det är mitt mående som en berg- och dalbana, full med toppar och dalar. Bland depressioner och manier hinner jag inte göra mig hemmastadd förrän det är dags för nästa sväng. 

Jag är tillräckligt frisk nu, för att kunna veta att det är symptom på en sjukdom och att det inte är en verklighet trots att det känns som det. Det är min verklighet, men det gör det inte verkligt för andra. 

Det jag har kallas Schizoaffektivt syndrom, är en psykossjukdom och finns i två varianter. En depressiv typ och en bipolär typ. För att förenkla det så kan en beskriva det som att en har psykossymptom, men inte en ren Schizofreni-diagnos, och antingen depressiva skov eller en blandning av depressiva och maniska skov. Jag har Schizoaffektivt syndrom, bipolär typ. Detta innebär alltså att jag, utöver mina psykossymptom, har starka svängningar i mitt mående. Jag har inte haft rena manier på flera år, utan en lättare form som kallas hypomani. Det gör mig mer kreativ, men förvärrar och kan utlösa psykoser.

Tack vare medicinerna jag tar är jag mer välfungerande än vad jag har varit på flera år. De har blivit min räddning. Numera får jag även rätt vård och jag kämpar på daglig basis för att må så bra som går. 

27 juni 2017

27 juni 2017 - Musiktips.









27 juni 2017 - Små ögonblick.

Det är de små ögonblicken och sakerna som gör det. 

Detta är vad jag har konstaterat de senaste dagarna. Och jag tror verkligen att om en låter små ögonblick fyllda av glitter och ljus ta en stor del av annars mörka dagar så gör det stor skillnad i hur en ser tillbaka på dagen. De små ögonblicken behöver inte handla om kärlek, som de för mig så ofta gör, utan kan likväl handla om vänskap eller kanske någonting så enkelt som den perfekta blandningen plocksallad. Ingenting är för litet, ingenting är för simpelt.

Små saker och ögonblick som att jag ser hur vattnet i utomhuspoolen på det lokala badhuset glittrar i solen gör mig medveten om att saker kan vara vackra i de kargaste av känslomiljöer. När jag lägger mig på rygg för att flyta sticker mina tår upp och blir av ljusets reflektion i vattnet helt kritvita. Det gammelrosa nagellacket på tånaglarna ger en behaglig kontrast till den bleka och lite skrynkliga huden. Att simma närmare femhundra meter i solskenet är befriande, särskilt när vattnet omsluter kroppen på ett sätt som inte ens de bästa av kramar kan. I vattnet känner jag mig fri och fylld av hopp. Och så, när jag kommer in i omklädningsrummet, ser jag i en av speglarna att fräknarna har spridit sig från min näsa till kinderna, överläppen och allra mest yttre ögonvrån. Huden under prickarna har mer pigment än under vintermånaderna, men är fortfarande porslinsliknande. När jag ser mitt ansikte och de nytillkomna fräknarna känner jag mig för ovanlighetens skull vacker, vilket får mig att verkligen uppskatta det faktum att jag äntligen kan se och uppskatta de små ögonblicken i livet igen.

Såklart handlar det inte bara om inställning. De kemiska substanserna i hjärnan ligger till stor grund för hur vi mår. Att ändra inställning är inte en mirakelkur för kroppens grundinställning, men det kan göra så himla mycket för måendet och självkänslan.

Jag tror att det är lättare för mig att fokusera på positiva saker nu när jag har börjat med Litium. Mina kemiska substanser har varit ur balans på ett sätt som har förhindrat mig att se de små positiva sakerna på det här sättet. Än så länge har jag inte så mycket biverkningar och de jag har är inte alls så allvarliga som tidigare mediciners har varit. Förvisso är hjärnans tid att tänka förlängd och jag mår illa stundtals, men det är uthärdligt. Jag är glad, men inte på något sätt manisk och ibland lite ledsen, men inte deprimerad. Ångesten är fortfarande kvar och ibland så stark att jag tror att jag ska dö, men själva stämningsläget verkar ha jämnat ut sig och det känns som ett mirakel av den högre graden. Kanske har jag äntligen hittat rätt.

21 juni 2017

21 juni 2017 - Ett hopplock av vad som hänt sedan sist.


Efter två veckors besök av en lindrig form av hypomani är jag trött men glad. Leendet ovan är på riktigt och det värderar jag högt. Jag har läst en och annan bok, och så har jag försökt skriva, särskilt ett inlägg med titeln det som nästan hamnade bland de femhundrasextiotre andra utkasten, som trots sitt namn hamnade just där, bland de andra utkasten. Utdrag från detta inlägg kommer nedan:

"Inspirationen till att skriva är inte vad som saknas i min bristfälliga ekvation som resulterat i diverse försök att få ihop meningsuppbyggnader som är någorlunda lättförståeliga, men som istället för att publiceras lämnas bland mina femhundrasextiotre utkast. Det som saknas är inte heller viljan, utan orden. Försöken, de tidigare nämnda, har varje gång slutat med att jag sliter mitt hår. 

Det är som så, att skrivandet är det enda jag någonsin har känt mig duktig på och rakt igenom älskat, det enda som jag har haft för att validera mig själv när motgångarna har varit ett faktum. Jag kan ju alltid skriva. Det ligger någonting magiskt i att kunna formulera en mening så att den beskriver precis hur det känns eller är, med ord som är alldeles ens egna. Så när det inte går att formulera någonting begripligt av all den inspiration som finns innanför såväl pann- som bröstben, så är frustrationen självklar och självhatet en påföljd svår att undvika."

Det är inte bara hypomanins sätt att begränsa mitt ordflöde som har gjort det svårt för mig att ha ett kreativt utlopp. I lägenheten har det varit trettiotvå grader och luktat varmt trä. Det har varit outhärdligt och därför har vi nu tagit fram den stora och högljudda, men ack så effektiva luftkonditioneringen. Nu har vi kanske tjugosex grader, med neddragna persienner. Det är någonting speciellt med att bo direkt under ett plåttak i ett hus som konserverar värmen eller kylan innanför dess väggar. Ofta speciellt på det sättet att det är just varmt och som nu, på sommaren, kvavt. Men med problem kommer också möjligheter till lösningar som att ta fram den otympliga luftkonditioneringen, sätta upp en dörr och dra ned de gråvita persiennerna. 

Tröttheten som kommit utav den nya medicinen och värmeslag har resulterar i mycket TV-serietittande. Allt från en några år gammal svensk mys-serie, till högst aktuell norsk populärkultur, till amerikanskt fängelsedrama. Ibland är det inte bara skönt, utan ytterst nödvändigt, att försvinna in i andra världar som är lika eller väldigt olika ens egen. 


Förövrigt spenderar jag tid med henne och katterna. Vi planerar framtiden och drömmer oss bort till scenarier som en dag kan bli verklighet. Vuxenlivet har blivit verklighet och det är både skrämmande och spännande att stå med världen framför fötterna, med möjligheter att göra kanske inte allt, men mycket. Tillsammans klarar vi allt.

Och så händer det som helst inte får hända - Esther ska opereras igen i juli, för vad det verkar så har hennes autoimmuna tandsjukdom gjort ännu ett angrepp. Detta har resulterat i stress som fått henne att ibland kissa där hon inte ska kissa - i skor, den nya kattleksakslådan och på golvet. En operation ska förhoppningsvis leda till ett bättre mående såväl psykiskt som fysiskt. Jag skrev ett inlägg inför hennes förra operation i höstas, närmare bestämt i oktober:

"Just nu finns det inte mycket mer att göra än att invänta svar. Och när jag väl står där med facit i hand kanske jag kommer att känna mig misslyckad, eller otroligt lyckad, men det handlar inte om det, inte egentligen. Vilket val jag än gör så kommer jag att ha gjort mitt bästa och det är det enda jag kan begära av mig själv. Och allting är faktiskt inte mörka moln, en del är ljuset som sipprar igenom. [...] Livet är nyckfullt och stundtals förfärligt, men oftast en fantastisk sak att uppleva och därför måste en ta den chansen, att verkligen uppleva det och dela, samt ta tillvara på de en får dela det med."

Det där stämmer fortfarande - såhär åtta månader senare. Och jag kommer ihåg hur rädd jag var, men jag inser att det inte är någon idé att oroa sig nu, trots värken i mammahjärtat, för jag gör det jag tror är rätt. Pengar växer inte på träd, men för henne löser vi det här. 

Det kommer att bli okej.

18 maj 2017

18 maj 2017 - Om kärlek en majdag.

Det är årets första riktigt varma dag och det tar mig fyrtiofyra minuter att avsluta boken jag precis hämtat på posten. Sittandes i det långa gröngräset i en park nära där vi bor, med henne precis bredvid, slukar jag de korta kapitlen med en läslust jag inte känt på länge. Hundratjugo sidor förlorar jag mig i - nästan på samma sätt som jag förlorar mig i hennes ögon . De små utdragen jag väljer att läsa högt är klockrena och precis så tänkvärda att jag måste stanna upp och uppskatta det vi är, det vi har.

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. [...] Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."
ur Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket 
av Gunnar Ardelius
Vi pratar om det där när vi är på väg hem - att vår kärlek är annorlunda. För ingen utav oss har någonsin känt såhär för någon annan, ingen utav oss har någonsin trott att det går att känna precis just såhär. Innan vi reser oss upp ur gräset, precis innan vi bestämmer oss för att vi faktiskt är på väg hem, pussar jag henne på tinningen och säger det där som jag sagt så många gånger förr. Att jag är så glad att jag är kär i och får vara tillsammans med min bästa vän.

Och jag tror verkligen att det är så det borde kännas, som den närmaste av vänskaper med en kärlek som inte liknar någonting en känt förut. Kärlek är inte bara en fysisk attraktion, inte heller enbart en psykisk reaktion, utan en kombination som resulterar i en själslig explosion. Och det är så himla fint att ha fått uppleva det här, att veta att det förmodligen kommer att vara. 

Vår kärlek är annorlunda. För den handlar om oss.

1 maj 2017

1 maj 2017 - Valborg i bilder.


Till skillnad från förra året, när det inte blev något firande för vår del, så bestämde vi oss för att åka till grannstaden och fira in våren vid vattnet. Där satt människor i tältstolar och tittade ut över sjön innan elden tänts. Jag tyckte att det var så fint att jag var tvungen att ta en bild.


Vi fikade med hennes föräldrar efter att vi lyssnat på ett, på gränsen till politiskt, vårtal med bra budskap och musik som gick i samma anda. Jag åt en vegansk glass med smak av karamell och drack Mer med smak av hallon och blåbär i fin tetra-förpackning. Vi var nära på att missa elden som scoutkåren tänt nere på stranden, men hann fram precis innan fotomöjligheterna som fanns var borta. Vi stod där ett tag och lät elden värma våra ansikten samtidigt som vi höll handen. Då tänkte jag att det är fint med två olika sorters värmekällor - den inre, kärleken, och den yttre, elden. Sedan gick vi ut på sanddynorna som bildats i vattnet.


Där kysstes vi lite och såg ut över vattnet som var pastelligt lila och rosa. Jag vet inget bättre sätt att fira in våren på än vid en pastellig sjö med henne vid min sida, jag gör verkligen inte det.


Det var en fin valborgsmässoafton, det var verkligen det, men jag välkomnar maj med öppna armar nu.

28 april 2017

28 april 2017 - Älskade mormor.


Älskade mormor,

Igår hölls din begravning och en minnesstund där vi alla samlades för att hedra dig och ditt minne. Ingen hade ett ont ord att säga om dig och inte heller jag, som höll tal i din ära, om den där gången när jag skulle måla av dig och ditt skrynkliga skinn var för svårt att porträttera. "Mormor, det går inte att måla av dig, du är för skrynklig." Jag var ungefär sju år och du skrattade sådär hjärtligt som bara du kunde. Ett av de andra talen handlade om just det, om ditt skratt och hur det var det som gick igenom livet, oavsett vilket skede du var i. Även när du inte hade talet kvar var skrattet alltid nära och det var så himla fint. Att jag skulle hålla tal för dig kändes på ett sätt helt självklart, men osäkerheten i att tala inför nästan trettio andra människor var nära på att hålla mig tillbaka. Men det var omöjligt att sitta tyst, när det handlade om dig. Helt plötsligt stod jag upp, hade klingat i glaset och började prata med ovanligt klar och tydlig stämma. Jag tror att det var du som gav mig det modet.


Det finns så mycket att minnas av de nästan tjugotvå åren jag fick känna dig. Du fick mig alltid att känna mig välkommen, i vilket sammanhang det än var och ditt leende kunde hålla mig ovanför vattenytan i flera dagar efter att vi träffats. Jag kommer ihåg alla gånger jag satt i ditt kök, som jag bor tvärsemot nu, och åt långfil med russin. Likväl kommer jag ihåg alla gånger som jag lekte med dina gosedjur och den där gången jag råkade göra sönder en mygga du hade som var i tenn. Du blev inte det minsta arg, trots att du fått den av någon konstnär någon gång. På samma sätt kommer jag ihåg de senare sjukhusbesöken, där jag var med på nästan alla, och alla gånger jag sjöng för dig. Vi var varandras stöd, för när du fick reda på att jag mådde dåligt och allting som hände i mitt liv, behandlade du mig precis som förut - som ditt barnbarn som du älskade förbehållslöst. Jag vet att när jag insåg att vår tid kanske var begränsad så började jag uttalat säga att jag älskade dig, trots att din afasi inte lät dig säga detsamma. Det var också det sista jag sade innan jag lade ner min handbukett i din grav. Att jag älskade dig.

Du var en förebild för alla som träffade dig och älskad av familj, vänner och personalen som under dina sista år var hos dig nästan dygnet runt. Det var svårt att inte älska dig.

Och även om tårarna rullar ned för mina kinder nu, så är jag så lycklig för att ha fått träffa dig. Det är inte alla som haft den turen, att få spendera över tjugo år med sina mor- och farföräldrar, men det har jag och för det är jag evigt tacksam. Och snart kommer jag att sjunga för dig igen, vid din och morfars viloplats. Då den låten som jag sjöng för dig med sprucken röst, när jag vakade över dig det sista dygnet. Jag tror att du skulle tycka om det.

Det finns så mycket mer att säga om dig, mormor, men det kan lämnas till de stunder när vi som finns kvar pratar om minnena med dig. Tills dess så kommer jag att försöka gå i dina fotspår och leva ödmjukt och vara vänlig mot alla jag möter. För är det någon jag vill bli lik, så är det du. Alltid.