21 januari 2019

21 januari 2019 - En tanke är en idé i rörelse / några tankar jag måste skriva ner.

De kommer, lösryckta. Ibland oftare än annars, men inte så att det drar ned mig. Iallafall inte nämnvärt. Frågeställningarna och tankarna som känns så logiskt ställda men som tar för mycket energi att reda ut i huvudet. Det blir liksom rörigt, på något sätt. 

Förväntas jag prata om mitt mående mycket (som jag ibland gör nu) för att valideras i min sjukdom och min oförmåga att jobba? Följdfråga: Är det inte verkligt om jag inte pratar om det?

Är verkligheten, vad nu det är, verklig för andra?

Finns det människor som hatar mig för att jag lever på det de betalar i skatt (dvs bidrag)?

Går jag sönder/blir jag trasigare än nu om jag tillåter mig att hänge mig (åt projekt/jobb/sysselsättningar/relationer/livet)?

Finns guden/gudarna/de högre makterna som så många tror på, när livet är så orättvist och ovisst? Följdfråga: Vad har jag isåfall gjort för att förtjäna detta?

Det är många frågor utöver dessa. En del existentiella, andra lite mer rimliga. Men jag tänker att dessa behövde komma ner i pränt, inte för att någon ska svara, utan för att jag kan se tillbaka på dem när jag kanske inte ställer dem längre.

Och visst är det så, att jag har en aning om vissa svar, och att jag i andra fall mest ger frågorna fingret. För att de får mig att ifrågasätta mig själv, mer än vad en människa som försöker leva snällt mot sig själv och andra, faktiskt behöver. Jag tänker att den där om det finns människor som hatar mig eller det faktum att jag lever på bidrag är en sådan. För jag har ju inget val och då är det inte heller en frågeställning som kommer till nytta i frågan om mitt värde eller så.

Det är ganska ofta numera, precis som när jag var tonåring, som tankarna svävar iväg till existentiella höjder. Och jag tror att det är sunt till en visst gräns att tänka över just existens och så, men inte till den punkt att det blir destruktivt. Till slut tror jag att mitt värde är beroende av hur det är och andra tycker, vilket blir ohälsosamt.

Och jag tänker såhär: Många "stora" människor med stora citat har sagt saker om tankar, så jag tänkte dela med mig av kloka ord.

En tanke är en idé i rörelse.
- Pythagoras

What we think, we become.
- Buddha

Och min favorit:

Asparagus inspires gentle thoughts.
- Charles Lamb

Och de kommer alltså från livet.se, vilket kan innebära antingen oerhört bra källa eller det helt motsatta. Oavsett så låter domännamnet tillräckligt existentiellt för att passa in här, tänker jag.

19 januari 2019

19 januari 2019 - På en landsväg.

Dagarna smälter samman, sådär som de gör när måendet är som det brukar vara när det inte är så bra. I och med detta så ser jag inte riktigt hur utvecklingen går för mig nu - har den stannat av (så som det gör ibland) eller är det mesta turbulent i mångt och mycket samtidigt som jag ändå rör mig bakåt eller förhoppningsvis framåt? Jag vet inte.

Jag tänker mig att jag åker på en landsväg med fantastisk natur runtomkring, i en bil som håller samman med nöd och näppe. I vissa fogar glipar det. Andra är stadigt sammansvetsade. Det går att köra men med försiktighet, för bromsarna är inte i toppskick. 

Lovisa sitter stadigt i passagerarsätet bredvid mig, alltid. Jag uppskattar, men tar det inte för givet.

Och visst är bilen jag. Allt jag är, bagage och viktiga personer som gör mig hel, finns däri. Och jag har mycket bagage, nerpackat i blommiga vintageväskor, men också sådant som antingen inte få plats i väskor eller som kommit till sådär nyligen så att jag inte har hunnit packa om. Allt och alla som ska få plats, som måste finnas där, är liksom med. Lacken har börjat rosta på sina ställen, men det syns inte för det smälter liksom in i den annars roströda färgen. 

Vägen, som av många förväntas vara rak och bra asfalterad, har formats av mina många turer där. Det är som så att när jag inte åker rakt fram, så svänger jag in på gamla vägar en stund. Och jag tänker att det är okej, så länge det bara är ibland. 

Det är fantastiskt för mig att jag faktiskt får åka på bra underlag, med farthållare och bara njuta, allt oftare. Men så kommer guppen, svängarna och de höga kullarna. De, som göra att det går fasligt snabbt uppåt och sedan ännu snabbare nedför. 

Och så tänker jag. Uppförsbackarna är som manier; kroppen går på för fullt, liksom flåsar sig upp, och det känns som om jag (eller bilen) är ostoppbar. Nedförsbackar är som depressioner, i det att allt går utför och då snabbt. Kurvorna är mina psykoser eller psykotiska symptom. Det går knappt att hålla i sig när farthållaren är i och vägen smalnar så att alla diken känns läskigt nära. Och de numera plötsliga guppen är ångesten. De som resulterar i att jag håller andan tills det börjar svartna för ögonen. 

Mitt liv är som en resa på en krokig landsväg som sträcker sig över toppar och dalar. En väg, som ständigt behöver underhåll. Men det är okej, för underlaget för den ständigt reparationskrävande bilen, är bättre än någonsin förut. Och med en kartläsare som henne så kan det inte gå så fel.

8 januari 2019

8 januari 2019 - Tre år på rosa moln.


Jag skriver om oss på Instagram, allt jag känner komprimerat i en bildtext. Allt som känns så innerligt idag, som känts så innerligt i tre år och ett antal oräknade månader. Kärleken har funnits sedan längre tillbaka än en årsdag kan berätta - men det hindrar inte den här dagen från att vara speciell. Den dag då det som är vi, blev till någonting definitivt.

"Tre år har flugit förbi. Tillsammans har vi bestigit emotionella berg, skrattat tills vi kiknat, adopterat kattunge, haft sjukstuga, sett på serier tills vi somnat, druckit te och sett ljust på vår gemensamma framtid, precis som vi lyft blicken för att se ljuset i våra egna. Och ljuset finns i henne, glädjen finns i henne, trygghet för mig stavas numera Lovisa. Jag trodde inte att kärlek var detta, att det skulle kännas såhär. Jag trodde inte att ett hjärta kunde känna så mycket och innerligt för någon annan som mitt gör för henne. Och jag är mitt hjärta evigt tacksam, för att det känt och för att det vågat. För att det fortfarande gör det. Evigt, evigt tacksam."

Jag kommer alltid, vad som än kommer att hända i framtiden, att vara så innerligt stolt och tacksam över att jag, mitt i ett liv som stormade, vågade. Att jag vågade berätta för min första kärlek att mina känslor vurmade för henne, vågade ta emot känslorna som kom emot mig. För i historien som är vi, finns det en diffus start, som sedan (och det ganska plötsligt) blir glasklart självklar. 

Tänk om jag kunnat berätta för den jag var innan allt som är vi blev, att allting skulle hitta en lösning. Att allting kanske inte blir bra, men att kärleken är definitiv när den väl kommer. För plötsligt sitter den precis framför dig och du vet, att detta är det du väntat på. Att kärleken inte känns som en tror, att kärleken inte kommer att kännas som i böcker, när den kommer. Den kommer att kännas mer, kommer kännas bättre. Det kommer kännas som storm och lugn på samma gång, men inte som hjärtesorg eller en själ i trasor som förblir just det tills nästa lyckorus kommer. Att kärlek är för mig, råkar vara den finaste människan på jorden. Att kärleken är en kvinna med helt andra intressen än mina. Att jag kommer att våga öppna upp, visa känslorna genom fingertopparna mot hennes panna och hårfäste. Att jag kommer ha samlat modet i månader innan, för att sedan våga. Att jag vågar, fortfarande. 

Kärleken finns i henne, glädjen och lyckan finns i henne. 

Och allt mitt, är hennes.

4 januari 2019

4 januari 2019 - Z som i zombie.

Jag har en spinnande Esther i famnen. Hon rör sig i takt med min höger arm, vilken hon har placerat sin haka på. Det är ett under att hon ligger kvar, för jag skriver snabbt och ettrigt. Och just som jag skriver det så flyttar hon sitt huvud från armen mot min mage istället. Kanske blev det lite mycket, ettrigheten och tempot. 

Sedan sist jag skrev har jag fått medicin för mitt hypomaniska (eller maniska, det var hårfint vad det skulle klassas som) tillstånd. Samma medicin som jag tidigare haft för mina psykossymptom, den som jag avskyr egentligen. Produktnamnet börjar i vissa fall på Z, beroende på fabrikör, vilket är passande då jag blir som en zombie-lik av den varje gång jag tar den. Förutom den här gången. 

Huvud mot arm igen, varma utandningar mot bar hud.

Kroppen känns som bly. Särskilt från knäna och nedåt, samt från armbågarna och nedåt. Däremellan är det bara trött och tungt. Problemet är att jag är pigg inuti det trötta, tunga skalet som är min kropp. Det har aldrig hänt förut. Någonsin. Och förutom det så är enda skillnaden från innan jag började med medicinen att jag inte tänker i trehundratjugo i timmen, utan istället hundraåttio eller så. Det är frustrerande att inte kunna göra så mycket som jaget, hjärnan och själen vill. Enerverande är egentligen ett bättre ord att beskriva det med.

Jag är som fången i min egen kropp. Fast i det som är trötthet och tröghet. 

Det tyngsta brukar avta framåt kvällen, några timmar innan jag ska ta nästa dos av zombiemedicinen. Då är jag lugn i kroppen, pigg i hjärnan och de två synkas i samklang till ett något förhöjt stämningsläge.

Ett ljud från köket och så skutt iväg. 

Tills att vändningen kommer ska jag göra mitt bästa för att sakta ned och hitta någon slags balans. Allt för att den tidigare besökta slutdestinationen, den väntade kraschen eller vad en nu ska kalla det, ska kunna undvikas.

26 december 2018

26 december 2018 - Trehundratjugo kilometer förbi fartkameran.


Tankarna går i trehundratjugo kilometer i timmen och jag hinner inte riktigt med. Och vad det verkar gör ingen annan det heller. För orden som lämnar mina läppar är desorganiserade och går istället i hundrasextio. Det är lite som att köra i dubbel hastighet förbi fartkamerorna på en väg med skyltar som säger åt dig att köra i åttio, medan du försöker köra fyra gånger så snabbt. Och även om jag vet att det inte är bra så kittlar det i magen.

Det är inte första gången jag är i ett hypomaniskt tillstånd, men jag vet ändå inte hur jag ska hantera det. För varje gång är lite olik den tidigare. Som den här gången; jag har varit mer social än någonsin tidigare, morgonpigg och älskat att prata (och avbryta andra). Och detta kanske inte verkar som ett problem som så, men det är det. För även om jag inte vet vad jag ska göra för att hantera det, så vet jag om nackdelarna mer än väl. De där, som jag inte vill veta av när allt känns så himla fantastiskt, trots att jag någonstans långt bak i bakhuvudet vet att det inte är rakt igenom positivt eller för den delen roligt att må såhär. 

För det går inte bara i alldeles-för-hög-hastighet-för-att-vara-jag. För istället för att vara någorlunda ödmjuk så upplever jag grandiosa känslor kring vem jag är och vad jag presterar. Sådär, så att jag tänker att jag är bäst på att sjunga, roligast i världen och allra mest känd på flera olika sätt för saker jag aldrig har gjort. Och visst kommer det att krascha, det gör det alltid. Frågan är bara när och hur stor smällen blir.

Jag kan konstatera att måendemässigt har det varit ett turbulent år. Januari till april återhämtade jag mig från en tidigare depression som slagit hårt, i maj hade jag en psykos som jag helst vill glömma med symptom som jag alltid kommer att minnas, därefter den djupaste av mina depressioner, sedan ännu jobbig cocktail av känslor fram tills för några veckor sedan då jag trodde att det hade vänt till mitt normalläge - men det slutade inte vända. Djupa dalar och höga toppar och däremellan serpentinvägar för att leda mig hit. 

Med detta sagt, eller kanske egentligen skrivet, så är jag inte missnöjd med året som så. Snarare tvärtom. Och jag tänker att en lär sig av sina resor. Min är bara väldigt krokig, och det är okej, det med.

4 december 2018

4 december 2018 - En resa i självuppskattning.

Hon berättar att hon alltid haft en fascination av människor med högt bröstben, samtidigt som hon för sitt pekfinger över konturerna av mina nyckelben och sedan också över just bröstbenet. Det gör mig lugn, för hon säger det utan att jag nämnt att det är ett av mina relativt stora kroppskomplex. Det höga bröstbenet, i kombination med den rymliga bröstkorgen och allt annat som är jag, och som jag kanske inte nödvändigtvis tycker om, hyllar hon utan att nämna några om eller men. Hon tycker att mina drag, de jag spenderat så mycket tid att hata, är genuint vackra. Och det ger mig ett lugn, men också en tanke om att en dag kanske jag kan uppskatta dem med.

Jag söker trygghet i minnen som detta nu. Tidiga minnen från den eviga kärleken, men också tidiga minnen från en tid med en kropp som fungerade men som jag fortfarande behandlade illa. Nu behandlar jag den med mer kärlek och respekt, men mår dåligt på fler plan än ett. Det är spännande hur saker vänder. För visst vore det, rent logiskt, enklare att älska en kropp som fungerar, än en som inte gör det?

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så tror jag (och det innerligt) att det är så att en uppskattar sin kropp för vad den kan och kunnat först när den inte fungerar längre. Illamåendet och den nuvarande dunderförkylningen som intagit min kropp som en plötslig sandstorm på Arktis (helt oväntat det vill säga) i en kombination har resulterar i att jag både hatat min kropp och älskat den för att den orkar ens en tiondel av detta samtidigt. Förståeligt kanske är att det är mest kärlek jag känner för själva kroppen, medan hatet egentligen är riktat mot sjukdom och dåligt välbefinnande. 

Egentligen önskar jag att hon inte hade behövt säga de där sakerna, att de inte hade hjälpt på sättet de gjorde. För jag tror på den enskilde individens möjlighet att älska den egna kroppen, på helt egen hand. Jag tror att det går. Men hennes ord, som var så långt ifrån laddade och så välmenande, var faktiskt en stor del till självuppskattningsresan som jag sedan försökt ge mig ut på. Det är en livslång resa, men jag tror att jag hittar närmre målet för var dag som går. Faktiskt. Och det är en fantastisk känsla efter all tid och energi jag lagt ner på att avsky och misshandla min kropp. 

Jag tror att det är så, att det kostar så oerhört lite att älska sig själv och sin kropp, medan det kostar hutlöst att göra tvärtom. Och det gör mig ännu mer motiverad att fortsätta upptäcka, nyfiket och tacksamt, vad som är jag och min fysiska varelse. 

1 december 2018

1 december 2018 - Inne i märgen bor rädslan.

Jag funderar på hur en påbörjar ett inlägg om det som känns så innerligt jobbigt. För mig är det oftast inte så svårt att skriva om smärta, men rädsla är någonting annat. Och i det här fallet, en rädsla så stark jag har svårt att hantera - till den grad att jag mestadels ignorerar den. När det handlar om livet, om dess raka motsats och det mittemellan, så kan även det som är som mest simpelt verka komplext. Jag ska försöka förklara.

Men först. Frågan om hur en börjar, kanske är enkel. För kanske är det just såhär.

Det är inte förrän kroppen blir sjuk som en riktigt uppskattar den. Eller det är vad jag tror och själv upplevt, iallafall. Det kan vara något lätthanterligt, som att slå i en tå, eller något som är ohanterligt. Oavsett vad så är det ofta så, att en inte uppskattat vad kroppen kan och har innan det försvinner. Detsamma gäller psyket, såklart. Jag har bara inte fått ett före-stadie där. Det har alltid bara varit något mest hela tiden sedan länge. Men det är inte vad det här handlar om - det här handlar om något helt annat. Om kroppen som tidigare fungerade, men som nu inte gör det.

I maj år 2016, vilket är ungefär två och ett halvt år sedan nu, så började jag må väldigt illa en dag. Det var som om någonting hänt över natten. Jag, som precis börjat med en medicin som kunde ge den effekten, trodde att det var en biverkning. En vanlig biverkning, som skulle gå över. Men maj blev till juni och jag slutade med medicinen, vilket borde ha haft en positiv effekt på illamåendet, men läget förvärrades och jag fick tvinga i mig mat för att orka leva. 

Spola fram två år och tre månader, ungefär. Illamåendet har nu varit konstant, med undantag för ett fåtal lugnare dagar, sedan tjugosju månader tillbaka. Jag har under de här månaderna hunnit prata med psykiatrin, med vårdcentralen och människor runtomkring mig som jobbar inom vården. Psykiatrin ber mig vända mig till vårdcentralen, vårdcentralen säger tvärtom - att det är psykiskt. Jag får ändå medicin för magkatarr, som inte hjälper. 

Vi är kvar i augusti år 2018. Illamåendet har eskalerat till att jag spyr, ibland flera gånger om dagen, obundet till måltider. Inget blod, som tur är, men det är ändå smärtsamt för kropp och psyke. Jag blir begränsad till hemmet till stor del, men försöker gå ut så mycket som möjligt för att få intryck, alltid med närhet till toalett eller soptunna. Och nästan aldrig själv.

Dagsläget, precis i skarven mellan november och december, är nästintill oförändrat. Jag har lärt mig taktiker för att försöka undvika att spy, men lyckas inte alltid. Ibland känns det redan innan varåt det är på väg, andra gånger kommer det plötsligt. I slutet av december har jag äntligen fått tid för gastroskopi, efter att ha stått i kö i närmare fyra månader, och jag är både glad och illa till mods.

För den finns. Rädslan. Den jag har svårt att beröra när den sitter så djupt att den blandas med märgen. Det är den som är värst nu, allt det andra till trots. För tänk om gastroskopin visar någonting jag inte vill se. Jag är inte så rädd för proceduren i sig, jag är rädd för ett oönskat resultat. Det som gör sjukdom till någonting definitivt, någonting irreversibelt. Det skrämmer mig så innerligt, även om det inte ens är ett faktum.

Jag vill inte att min resa ska vara liv, sjukdom, död. Jag vill att det ska vara liv, upplevelse, död. Det sistnämnda är ju, tyvärr, oundvikligt. Men min tid för det är inte nu.

Förmodligen kommer det ett inlägg om resultatet senare, när undersökningen är gjord. 

Tills dess vill jag sluta vara rädd.
För mitt liv ska förbli liv, upplevelse, död.

29 november 2018

29 november 2018 - Små fragment av ett novemberliv.

Det händer så mycket mitt i ingenting. Små saker, lite större saker. På det hela taget mycket för min hjärna att processa. Till den grad att jag inte riktigt fungerar, även om det mesta är fint. Faktiskt.

Kylan kommer som ett brev på posten. Det varma, milda hösten, övergår i plötslig vinter. När vi kör över krönet till grannstaden visar bilens lilla display att det är minus tolv grader utanför, trots att det varit veckor av tjugofem grader varmare (typ, lätt överdrift) nyss. Det känns så iallafall. Nu är det mildare igen, men kylan är på väg tillbaka enligt meteorologerna på TV. Hursomhelst så tycker jag om kylan, att få klä på mig istället för av mig, med stora halsdukar och fuskpälsar. 

Och, inte som ett brev på posten kanske, men inte helt oväntat, så har depressionen (den från i somras, som jag inte minns om jag skrev om) liksom djupnat. Himla opassande, tycker jag. Den var inte välkommen i somras och inte heller nu. Det mesta känns, lätt uttryckt, meningslöst. Pissigt, kan en också säga, och det gör jag, lite oftare än vad mitt vokabulär är okej med. 

Men, mitt i allt har jag fått glasögon. Igen. Även om jag klarar mig utan, sådär så att det inte är någon fara egentligen, så kan de hjälpa mig bli lite piggare, kanske må lite bättre. Det är en tillvänjningsperiod nu, med sjösjukesymptom och fingertryck på annars rena glas. De är runda, med tunna guldfärgade ramar. Och jag känner mig som jag, mer än jag gjort i några andra. Och då har jag haft glasögon till och från (mest till) i fjorton år. 

Så var det det där med att jag hittat tillbaka till mitt sjuttonåriga jags intresse - film. Då samlade jag på filmer och hade närmare trehundrafemtio (kanske) Men efter att ha flyttat några gånger så har jag rensat och sparat det som känts viktigast. Men nu är det slut med det. Jag har lovat mig själv att jag ska få unna mig någon film i månaden iallafall, för att hitta tillbaka. Eller köpa när det är bra paketpris. Så det gjorde jag nu, mitt i deppighet och självömkan. Först tre och sedan tre till. Har sett de första, vilket lämnar tre att sluka längre fram. Det känns bra.

Med allt som kommer i och med annalkande december så har vi pyntat med gran, ljusstakar och stjärnor. Och det är så skönt. Mest med ljus i mörker, men också för att ha det gjort. Som ett plus har någon på en balkong i grannhuset satt upp ljusgirlanger á là multifärgade. Det gjorde mig gladare än någonting har gjort på länge. Eller så känns det så mest på grund av depressionen, vilket kan få vara okej. Så länge jag ser ljuspunkter så är det lite mer okej än vad det skulle kunna vara.

En ljuspunkt som är en riktig ljuskälla i mörkret är att jag nu, äntligen, har fått en tid hos mag- och tarmmottagningen för gastroskopi precis innan jul. Kanske får jag äntligen veta vad mitt illamående beror på. Och kanske, förhoppningsvis, går det att göra något åt det. 

Sanningen är att jag har försökt skriva, i all enkelhet. I hopp om att hitta tillbaka. Men så tror jag att det ska krävas att jag inte riktigt vill, egentligen. Det går lättare utan hopp, utan självkritiska ögon. Att bara skriva är ju inte så bara, även om det kanske känns så utifrån. Jag har haft skrivkramp i fem år minst nu och det är svårt att komma tillbaka då. Men jag försöker. 

Klart slut.

7 november 2018

7 november 2018 - Klingande självreflektion.

Jag läser bloggar och känner hur fina ord läker och förgör mig på samma gång. När ska jag kunna skriva sådär självklart? Eller åtminstone så att det känns självklart. 

Det är svårt att inte döma sig själv ibland. Och det får mig att fundera på när jag började låta mig själv döma mig för saker jag inte riktigt kan påverka. Kanske har det alltid varit så, kanske inte. Kanske var det någonting som kom senare. Som med skrivandet, eller skapandet i allmänhet, och den enorma process det är att få ut en mening eller ett streck på ett papper utan att lägga så mycket kritik i helheten. Jag jobbar så hårt för att få en fullständig mening att ha rätt klang, för att låta rätt. 

Och då tänker jag att kanske, men bara kanske, så behöver det inte alltid vara rätt, vad nu rätt är. Grammatik och meningsstruktur åsido, så är en mening som klingar fel inte vara just fel. 

Jag har alltid sett skrivandet som konst. Precis som någon som målar, som fotograferar eller på något sätt fångar världen så tycker jag att författaren eller poeten är lika mycket konstnär. Och visst, jag kan inte kalla mig för författare eller poet, men jag gillar skrivandet. Konsten som är skrivandet. 

Orden läker mig, en vacker mening ännu mer. Jag ska bara komma på hur de ska sluta förgöra mig.

23 oktober 2018

23 oktober 2018 - I oktoberfrustrationens orkanöga.

Det händer allt oftare nu. Att frustrationen växer. Både den som vuxit av sjukdom och den som inte har det. Ibland är jag bara oerhört frustrerad, liksom, för att ingenting fungerar. Mer sanningsenligt kanske - att jag inte fungerar. 

Jag är trött på att inte kunna, inte på grund brist på kapacitet, utan på grund av att jag är sjuk. Så innerligt trött på att inte orka, när jag tror att jag ska göra det. Orka, alltså. 

Och det gör mig så frustrerad. 

Så jag börjar med att se om Harry Potter-filmerna från början. Jag lär mig virka. Jag äter sushi fler gånger på kort tid än vad som är ekonomiskt försvarbart. Jag följer en av mina bästa vänner till optikern och faller handlöst för ett par runda glasögon i gulfärgad metall, som jag inte ska köpa. Däremot påminner det mig om att jag borde gå till optikern någon gång för att se hur det är med min egen syn. Jag städar ett hörn av lägenheten och dimper ner i soffan efteråt, helt slut. Jag åker buss och avslutar Spotify premium i panik när pengarna tar slut, men inte samtidigt. Lyssnar på bra musik om lesbianism eller feminism via datorn och beställer fina underkläder för att jag tycker att det är rimligt. Njuter av att håret växer sig längre och tittar på inspirationsbilder på superkorta frisyrer, bara för att jag kan.

Jag gör det bästa av det. Av frustration och sorgsenhet över allt som är. 

Och jag gör det jävligt bra.

30 september 2018

30 september 2018 - Vägra vara svag. Var starkast i världen, istället.

Går sönder. Ja, det känns precis som om allt som är jag går sönder nu. Försöker plocka delarna i livspusslet så att de ska passa ihop med den jag är nu. Får klippa, klistra, tejpa och omarrangera. Men det hjälper inte riktigt så bra som jag skulle behöva att det gör. Jag får ta akutmedicinen, två gånger på fyra dagar. Medicinen, som ger en hemsk baksmälla dagen efter, får mig att anta en zombieliknande karaktär inom loppet av tjugo minuter, men den ger mig också en liten lucka att andas. 

Mina symptom blir starkare och jag känner mig svagare. Och jag får intala mig själv att jag inte är det. Svagare. Jag vägrar att tro på att psykisk ohälsa eller sjukdom skulle göra en människa svag. Styrkan ligger i att försöka, att tro på sin egen förmåga och att finnas. Skulle man inte göra det, så är man fortfarande inte svag. Himla dumt begrepp överhuvudtaget - svagheten. 

Idag gick prideparaden av stapeln i grannstaden och jag var där, men inte där. 

Det är viktigt för mig att manifestera i lika kärlek för alla. Att jag, precis som alla andra, ska kunna få älska precis vem jag vill. Att jag, som alla andra, ska kunna hålla handen med min älskade var än vi vill. Det är så viktigt, för mig och för alla andra. För nu och för framtiden.

Så, igår köpte vi stora prideflaggor. Vi skulle gå, hand i hand, idag och visa att det är okej. Men så tog kvällen en annan vändning och jag fick ta tidigare nämnda medicin för att stå ut. Som märkbart kanske är, så mår jag inte så bra för tillfället. Detta innebar att jag idag fick stå vid sidan av paraden. Stå över allt det jag sett fram emot de senaste månaderna. Det är okej. Det måste det vara. 

För att få känslan så dansade jag med min älskade och hennes vänner lite vid slutstationen där en DJ stod bakom mixerbordet och spelade glad musik med mycket bas. Innan själva paraden kom fram var jag den enda som dansade och jag fann ro i att trotsa tårarna bakom ögonlocken och klumpen i halsen och bara dansa med. Det blev en stund för mig liksom. Och jag älskade det. Men nu är jag trött och behöver mest vila mig friskare, tror jag. 

Så får det bli.

26 september 2018

26 september 2018 - I kinder, bakom ögonlock.

Jag gör saker jag inte trodde var möjliga för bara några veckor sedan. Åker buss, själv. Tar mig an saker, på egen hand. Kanhända behöver jag fortfarande mycket stöd och hjälp med att ta mig så långt att jag gör. Men det i sig behöver ju inte vara varken konstigt eller opassande för den ålder jag orkar befinna mig i, eller så. Tänker också spontant att det är okej att få lite positiv knuffar i rätt riktning. Att det får vara okej oavsett vad andra har för åsikter, liksom.

Med detta sagt och med mycket stolthet i ryggraden efter allt jag klarat det senaste, så behöver det nämnas. Det där, som jag så ofta skriver om. Det där, som jag också hatar, även om det är ett ämne jag kommer tillbaka till för jämnan.

Mitt mående, som nu fallerar efter några helt okej veckor och som faktiskt haft inslag av fantastiska dagar, är den största taggen i hjärtat. Det är inte som det ska, eller som jag vill att det ska vara. Taktila hallucinationer, nu överallt - hela kroppen, men även i ansiktet. I kinder, bakom ögonlock. Paranoia och en stark känsla av overklighet och att kroppen inte är min att bo i. Med detta kommer tröttheten, den innerliga och outtröttligt trötta.

Och idag, för första gången sedan evigheter har jag fått ta mina akut-medicin för att det blev för mycket. Jag gillar inte vart detta verkar bära hän, men jag är fast bestämd att ta mig ur det innan det blir värre. Hur, är en annan fråga. Men jag tänker rent krasst att jag måste minska intrycken jag omger mig med, i första hand. 

Det ska ordna sig, det här med. Det måste det.

31 augusti 2018

31 augusti 2018 - Vippig kjol och djupa fickor.

Jag köper två kappor för mina sista pengar. 

Kanhända kan detta ses dumdristigt av mig. Och ja, det är det väl delvis, med tanke på att pengar behövs för att leva. Men så tänker jag att om nu mina höstkläder inte passar och hösten är annalkande, så behöver jag nya. Kroppen har de senaste åren varit under ständig förändring och om det som förut passade inte längre gör det, så måste jag hitta någonting som gör det. 

Den första, menad att vara enda, kappan var grå med en stor fuskpälskrage. Desperat köpt efter insikten att ingenting passar och tillbakalämnad i lika desperat anda dagen efter. För kort, för mycket, för fin, men för ful. Och framförallt, för dyr.

Sedan, kärlekskappan, och känd som den finaste jag kan ha haft i min ägo. Någonsin. Lite för tunn för kyligare dagar, i svart tyg och svart fuskpälskrage. Vippig kjol och djupa fickor. Lite snäv i axlarna, men inte värre än att den faktiskt fungerar. Jag känner mig som finast i jackor som denna. Bästa grejen? Att den liknar en kappa jag haft förut men modell finare. Mer än halva priset av både den desperata kappan och det ursprungliga priset. 

Och sist. En mörkgrå långkappa med rak figur för ännu mindre pengar. Lagom stickig, lagom fin. En vardagskappa som är varmare än kärlekskappan. Fanns i många färger, men att välja den mörkgrå var det som kändes mest gångbart för mig. Annars hade jag velat ha den i djup smaragdgrön eller så. Det hade nog också varit fint.

Förhoppningsvis var dessa investeringar för flera år framöver. Jag hoppas verkligen det. 

27 augusti 2018

27 augusti 2018 - Det mest essentiella.

Jag dricker te i sängen. Söderblandning, hett vatten och osötad sojadryck i en härlig mix. Klockan har nyss passerat tjugoett och näsan rinner i takt med att huvudet dunkar. Så jag gömmer mig ganska naturligt under mitt fluffiga vintertäcke med blommigt påslakan. För det är höst nu, intalar jag mig, trots att kalendern fortfarande skvallrar om augusti. Och det efterlängtade regnet smattrar mot rutan, men jag hör det knappt för den mjuka jazzmusiken i lurarna. Det här är ju precis vad jag har längtat efter.

Annars är det fullt upp. Och den här veckan känns hektisk. Egentligen skulle jag ringt flera samtal idag, men jag har sovit istället. Jag har varken haft ork eller mående till att utmana telefonrädslan. Men imorgon ska det förhoppningsvis kännas bättre. Det blir som en upptakt till onsdagen då jag har läkarbesök inplanerat på vårdcentralen för mitt illamående som övergått i att jag numera spyr till och från i tid och otid, ett möte med min sjuksköterskekontakt och så något mer jag tror jag kan ha glömt. På torsdag har jag roligare saker för mig, vilket känns skönt. Då är jag nämligen på min sysselsättning, i en och en halv timme (vi har förlängt!) och sedan ett utvärderingsmöte. Sedan ska vi, jag och min älskade, förmodligen på invigning av en butik i grannstaden. Och sedan är det faktiskt så att jag inte vet hur resten av veckan ser ut, men det här är det mest essentiella, tänker jag.

Tillbaka till jazzen, till teet som nu är slut, och till mitt fluffiga täcke. Tillbaka till dunkande tinningar, en rinnande näsa, tröttheten. Höstglädjen. Som jag saknat detta.

24 augusti 2018

24 augusti 2018 - Skriv om det du vet.

Allt jag vill är att skriva nu. Om allt, om ingenting. Kanske lite om båda.

Men så kan jag inte. Den typen av texter jag vill skriva är inte komplexa, men de tar tid. De tar ork. Och förmåga. Jag har ingenting av de två sista. Och så tänker jag på alla de där skrivtipsen jag sett florera runtomkring på internet, av de som skriver som hobby och de som gör det på riktigt, vad nu det betyder. 

Skriv om det du vet.

Just det gör mig peppad och otroligt ledsen samtidigt. Jag vet så lite, men vill så mycket, ju.

Kanske blir det en bok någon gång, kanske en kortare novell som aldrig hamnar i tryck. Kanske blir det en diktsamling. Vad vet jag.

Men skriva, det måste jag.

29 juli 2018

29 juli 2018 - Älskar, älskar inte.

Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte.

Jag har alltid valt tusenskönor i den lilla leken om kärlek. De är oförutsägbara, till skillnad från en prästkrage. Så många blomblad att plocka, innan domen faller. För mig har den ofta varit älskar inte, trots att jag inte haft någon speciell i tanken. Redan som åttaåring lät jag sista blombladet falla och tänkte att om jag inte har någon nu, så kanske jag har sedan, och försökte sedan förutspå mitt öde. Älskar, älskar inte? Älskar.

För någonstans på vägen mellan alla tappade blomblad, de som syftade på älskar inte, visste jag nog att det var det motsatta som väntade. Att någon, en dag, skulle älska mig. Även om det inte alls kändes så.

I en värld full av nakna tusenskönor, finns hon. Och även om mitt känsloregister inte är vad det brukar vara, så vet jag en sak. Att jag alltid kommer att älska henne. Denna fantastiska människa som varit någon sedan första gången jag såg henne. 

Älskar.

15 juli 2018

15 juli 2018 - Tre droppar åt gången.

Jag kan inte gråta, åtminstone inte mer än tre droppar åt gången. Positiva känslor, sådana som hopp och glädje, är alldeles för långt borta. Det har varit såhär sedan i början av juni, men allra särskilt sedan tre veckor tillbaka. Och jag har inte förstått vad som pågår. Det var först för ungefär fem dagar sedan jag insåg att det kan vara en djupare form av depression som tagit över. För första gången på över fem år.

Och jag säger tagit över, för jag känner mig så otroligt maktlös inför mig själv och allt det här. 

Det är svårt för mig att skriva om psykisk ohälsa, särskilt när det kommer till depression och ångest, ätstörningar och självskadebeteenden. Mycket för att jag är rädd för att trigga någon annan, men också för att jag är rädd för att trigga mig själv. Men allra mest är jag rädd att romantisera sjukdom och den misär det är att leva i och runt. 

Så. Jag kan inte gråta längre. För jag kan inte känna ordentligt. Allting är mörkt och jag hatar att inte se ljus på det sätt som jag annars brukar. Med optimism och hopp. Just nu är allting meningslöst och jag känner ett självhat som är större än vad det brukar vara, trots att livet i sig egentligen är finare än vad det någonsin varit.

När jag frågar någon på mottagningen där jag går, om det kan bli såhär efter en psykos får jag svaret att det är vanligt. Att kroppen har gått på högvarv och nu hamnar i ett slags deppigt stadium istället. 

Jag försöker förklara att det är värre än någonsin. Att jag aldrig varit såhär deprimerad, men att liverfarenheterna har blivit fler, metoderna att stå ut bättre men att jag inte orkar mer. Och återigen så är det inte så att jag vill dö, det är bara så att jag inte vill leva. Jag säger att jag inte känner, inte ens för mina närmsta. Jag säger att jag det inte fungerar, att jag är rädd. För tänk om det blir värre. Men jag får generiska svar tillbaka, får ett brett leende avfyrat åt mitt egna streck till mun. Och det får det att kännas värre.

Men jag har kommit ur det förut, så därför kan jag säkert igen. 
Det gör ont. Och det känns meningslöst. Men det ska väl ordna sig det här med.

10 juli 2018

10 juli 2018 - En dag i min mammas trädgård.


Vi spenderade en dag i mammas trädgård. Där finns katter, hönor och massor av hallon. Just det satte också tonen för dagen. Krama katter, gå ut med hönorna i trädgården och plocka hallon. Det som inte finns med i den nedkortade versionen (katt/höna/hallon) är massor av fototillfällen, äta hallon och sitta i gräset under äppelträdens bladverk och äta alldeles färska kolasnören direkt ur paketet samtidigt som musiken strömmar ur mobiltelefonens alldeles för små högtalare. 


Jag har alltid älskat trädgården som tillhör mitt barndomshem. Den är stor men framförallt, och enligt mig viktigast, lummig. Alla träd, buskar och blommor gör den till en grön oas mitt i småstaden. Det är något fint i det. Därför är det njutbart att komma tillbaka då och då för att få andas. 


Om jag kunde skulle jag skriva en ode till varje katt jag någonsin haft äran att känna sådär på djupet. Särskilt skulle jag skriva en till denna katt. Sebastian. Att han cirkulerade runtomkring mig idag värmde hjärtat, det som hela tiden känns som det ska gå sönder. Femton år har han varit i mitt liv, på sina egna premisser, men också lite på mina. Och det är så fint.

5 juli 2018

5 juli 2018 - Gör skrivandet mig lycklig?

I perioder är det allt jag har haft. Skrivandet. Drömmen om skrivandet, men kanske även drömmen om att bli något eller kanske ännu mer någon. En författare, kanhända, även om det skulle innebära en första upplaga med tio exemplar som aldrig blir sålda. Det jag har sökt är inte kändisskap, utan kanske snarare en personlig känsla av framgång.

Jag tror att jag har släppt det nu. Drömmen om att få göra det jag alltid älskat. Och det kanske kommer att låta helt befängt, med tanke på att det har varit en dröm i femton av mina tjugotre år. Men, och det här är nog ganska viktigt, så tror jag att en era kanske behöver sitt slut.

Såhär. Mina ord är inte sådana som fastnar, de är inte på något sätt förtrollande eller magiska. Det är bara att inse det, att jag inte behöver sikta så högt som stjärnorna för att inte ens nå trädtopparna. Kanske får det mig bara att må sämre. Att inte få lyckas, vad nu det är.

Jag kommer ju uppenbarligen inte sluta skriva. Inte sluta skapa. Men det är viktigt för mig att släppa drömmen om att det någon gång kanske möjligtvis kommer att bli någonting. För när det kommer till kritan, när jag tänker på min sista stund i livet, så vill jag inte att den ska handla om huruvida jag har lyckats, eller vilken strävan som fört mig till just den stunden. Det ska istället handla om vad som gjort mig lycklig. Att jag är lycklig.

Och det känns allra viktigast.

2 juli 2018

2 juli 2018 - Så himla trött.

I kameran finns nu fotografier. Sådana som är tagna för sakens skull. Rakt på. Inte ett dugg konstnärliga och helt ärligt vet jag inte ens om de blev något att ha såhär i efterhand. 

Men så tänker jag att man måste börja någonstans. Jag kan återvända till platserna jag nyss varit. Fotografera mer, uppleva på riktigt. Kanske också gå ur bilen när jag kommer till dörren med de röda rosorna. Jag vet inte.

Jag spenderar mest tid med mig själv nu, för att jag inte orkar vara med någon annan, mer än henne men hon är ju en förlängning av mig. Och även när jag träffar andra är jag liksom inte där. För jag är så, så trött.

Och tröttheten, den kan jag inte riktigt förklara. Jag är tom på adjektiv, kan inte riktigt förklara hur något är eller ser ut. Allt jag kan är att säga som det är, utan krusiduller. 

För jag är trött. Och det blir inte ett dugg bättre, på just det planet.
Numera går jag inte helt rakt, utan som balansgång på tunnaste linan. Knäna viker sig och jag kan inte hålla balansen på en cykel. För att jag är så himla trött.