7 november 2018

7 november 2018 - Klingande självreflektion.

Jag läser bloggar och känner hur fina ord läker och förgör mig på samma gång. När ska jag kunna skriva sådär självklart? Eller åtminstone så att det känns självklart. 

Det är svårt att inte döma sig själv ibland. Och det får mig att fundera på när jag började låta mig själv döma mig för saker jag inte riktigt kan påverka. Kanske har det alltid varit så, kanske inte. Kanske var det någonting som kom senare. Som med skrivandet, eller skapandet i allmänhet, och den enorma process det är att få ut en mening eller ett streck på ett papper utan att lägga så mycket kritik i helheten. Jag jobbar så hårt för att få en fullständig mening att ha rätt klang, för att låta rätt. 

Och då tänker jag att kanske, men bara kanske, så behöver det inte alltid vara rätt, vad nu rätt är. Grammatik och meningsstruktur åsido, så är en mening som klingar fel inte vara just fel. 

Jag har alltid sett skrivandet som konst. Precis som någon som målar, som fotograferar eller på något sätt fångar världen så tycker jag att författaren eller poeten är lika mycket konstnär. Och visst, jag kan inte kalla mig för författare eller poet, men jag gillar skrivandet. Konsten som är skrivandet. 

Orden läker mig, en vacker mening ännu mer. Jag ska bara komma på hur de ska sluta förgöra mig.

23 oktober 2018

23 oktober 2018 - I oktoberfrustrationens orkanöga.

Det händer allt oftare nu. Att frustrationen växer. Både den som vuxit av sjukdom och den som inte har det. Ibland är jag bara oerhört frustrerad, liksom, för att ingenting fungerar. Mer sanningsenligt kanske - att jag inte fungerar. 

Jag är trött på att inte kunna, inte på grund brist på kapacitet, utan på grund av att jag är sjuk. Så innerligt trött på att inte orka, när jag tror att jag ska göra det. Orka, alltså. 

Och det gör mig så frustrerad. 

Så jag börjar med att se om Harry Potter-filmerna från början. Jag lär mig virka. Jag äter sushi fler gånger på kort tid än vad som är ekonomiskt försvarbart. Jag följer en av mina bästa vänner till optikern och faller handlöst för ett par runda glasögon i gulfärgad metall, som jag inte ska köpa. Däremot påminner det mig om att jag borde gå till optikern någon gång för att se hur det är med min egen syn. Jag städar ett hörn av lägenheten och dimper ner i soffan efteråt, helt slut. Jag åker buss och avslutar Spotify premium i panik när pengarna tar slut, men inte samtidigt. Lyssnar på bra musik om lesbianism eller feminism via datorn och beställer fina underkläder för att jag tycker att det är rimligt. Njuter av att håret växer sig längre och tittar på inspirationsbilder på superkorta frisyrer, bara för att jag kan.

Jag gör det bästa av det. Av frustration och sorgsenhet över allt som är. 

Och jag gör det jävligt bra.

30 september 2018

30 september 2018 - Vägra vara svag. Var starkast i världen, istället.

Går sönder. Ja, det känns precis som om allt som är jag går sönder nu. Försöker plocka delarna i livspusslet så att de ska passa ihop med den jag är nu. Får klippa, klistra, tejpa och omarrangera. Men det hjälper inte riktigt så bra som jag skulle behöva att det gör. Jag får ta akutmedicinen, två gånger på fyra dagar. Medicinen, som ger en hemsk baksmälla dagen efter, får mig att anta en zombieliknande karaktär inom loppet av tjugo minuter, men den ger mig också en liten lucka att andas. 

Mina symptom blir starkare och jag känner mig svagare. Och jag får intala mig själv att jag inte är det. Svagare. Jag vägrar att tro på att psykisk ohälsa eller sjukdom skulle göra en människa svag. Styrkan ligger i att försöka, att tro på sin egen förmåga och att finnas. Skulle man inte göra det, så är man fortfarande inte svag. Himla dumt begrepp överhuvudtaget - svagheten. 

Idag gick prideparaden av stapeln i grannstaden och jag var där, men inte där. 

Det är viktigt för mig att manifestera i lika kärlek för alla. Att jag, precis som alla andra, ska kunna få älska precis vem jag vill. Att jag, som alla andra, ska kunna hålla handen med min älskade var än vi vill. Det är så viktigt, för mig och för alla andra. För nu och för framtiden.

Så, igår köpte vi stora prideflaggor. Vi skulle gå, hand i hand, idag och visa att det är okej. Men så tog kvällen en annan vändning och jag fick ta tidigare nämnda medicin för att stå ut. Som märkbart kanske är, så mår jag inte så bra för tillfället. Detta innebar att jag idag fick stå vid sidan av paraden. Stå över allt det jag sett fram emot de senaste månaderna. Det är okej. Det måste det vara. 

För att få känslan så dansade jag med min älskade och hennes vänner lite vid slutstationen där en DJ stod bakom mixerbordet och spelade glad musik med mycket bas. Innan själva paraden kom fram var jag den enda som dansade och jag fann ro i att trotsa tårarna bakom ögonlocken och klumpen i halsen och bara dansa med. Det blev en stund för mig liksom. Och jag älskade det. Men nu är jag trött och behöver mest vila mig friskare, tror jag. 

Så får det bli.

26 september 2018

26 september 2018 - I kinder, bakom ögonlock.

Jag gör saker jag inte trodde var möjliga för bara några veckor sedan. Åker buss, själv. Tar mig an saker, på egen hand. Kanhända behöver jag fortfarande mycket stöd och hjälp med att ta mig så långt att jag gör. Men det i sig behöver ju inte vara varken konstigt eller opassande för den ålder jag orkar befinna mig i, eller så. Tänker också spontant att det är okej att få lite positiv knuffar i rätt riktning. Att det får vara okej oavsett vad andra har för åsikter, liksom.

Med detta sagt och med mycket stolthet i ryggraden efter allt jag klarat det senaste, så behöver det nämnas. Det där, som jag så ofta skriver om. Det där, som jag också hatar, även om det är ett ämne jag kommer tillbaka till för jämnan.

Mitt mående, som nu fallerar efter några helt okej veckor och som faktiskt haft inslag av fantastiska dagar, är den största taggen i hjärtat. Det är inte som det ska, eller som jag vill att det ska vara. Taktila hallucinationer, nu överallt - hela kroppen, men även i ansiktet. I kinder, bakom ögonlock. Paranoia och en stark känsla av overklighet och att kroppen inte är min att bo i. Med detta kommer tröttheten, den innerliga och outtröttligt trötta.

Och idag, för första gången sedan evigheter har jag fått ta mina akut-medicin för att det blev för mycket. Jag gillar inte vart detta verkar bära hän, men jag är fast bestämd att ta mig ur det innan det blir värre. Hur, är en annan fråga. Men jag tänker rent krasst att jag måste minska intrycken jag omger mig med, i första hand. 

Det ska ordna sig, det här med. Det måste det.

31 augusti 2018

31 augusti 2018 - Vippig kjol och djupa fickor.

Jag köper två kappor för mina sista pengar. 

Kanhända kan detta ses dumdristigt av mig. Och ja, det är det väl delvis, med tanke på att pengar behövs för att leva. Men så tänker jag att om nu mina höstkläder inte passar och hösten är annalkande, så behöver jag nya. Kroppen har de senaste åren varit under ständig förändring och om det som förut passade inte längre gör det, så måste jag hitta någonting som gör det. 

Den första, menad att vara enda, kappan var grå med en stor fuskpälskrage. Desperat köpt efter insikten att ingenting passar och tillbakalämnad i lika desperat anda dagen efter. För kort, för mycket, för fin, men för ful. Och framförallt, för dyr.

Sedan, kärlekskappan, och känd som den finaste jag kan ha haft i min ägo. Någonsin. Lite för tunn för kyligare dagar, i svart tyg och svart fuskpälskrage. Vippig kjol och djupa fickor. Lite snäv i axlarna, men inte värre än att den faktiskt fungerar. Jag känner mig som finast i jackor som denna. Bästa grejen? Att den liknar en kappa jag haft förut men modell finare. Mer än halva priset av både den desperata kappan och det ursprungliga priset. 

Och sist. En mörkgrå långkappa med rak figur för ännu mindre pengar. Lagom stickig, lagom fin. En vardagskappa som är varmare än kärlekskappan. Fanns i många färger, men att välja den mörkgrå var det som kändes mest gångbart för mig. Annars hade jag velat ha den i djup smaragdgrön eller så. Det hade nog också varit fint.

Förhoppningsvis var dessa investeringar för flera år framöver. Jag hoppas verkligen det. 

27 augusti 2018

27 augusti 2018 - Det mest essentiella.

Jag dricker te i sängen. Söderblandning, hett vatten och osötad sojadryck i en härlig mix. Klockan har nyss passerat tjugoett och näsan rinner i takt med att huvudet dunkar. Så jag gömmer mig ganska naturligt under mitt fluffiga vintertäcke med blommigt påslakan. För det är höst nu, intalar jag mig, trots att kalendern fortfarande skvallrar om augusti. Och det efterlängtade regnet smattrar mot rutan, men jag hör det knappt för den mjuka jazzmusiken i lurarna. Det här är ju precis vad jag har längtat efter.

Annars är det fullt upp. Och den här veckan känns hektisk. Egentligen skulle jag ringt flera samtal idag, men jag har sovit istället. Jag har varken haft ork eller mående till att utmana telefonrädslan. Men imorgon ska det förhoppningsvis kännas bättre. Det blir som en upptakt till onsdagen då jag har läkarbesök inplanerat på vårdcentralen för mitt illamående som övergått i att jag numera spyr till och från i tid och otid, ett möte med min sjuksköterskekontakt och så något mer jag tror jag kan ha glömt. På torsdag har jag roligare saker för mig, vilket känns skönt. Då är jag nämligen på min sysselsättning, i en och en halv timme (vi har förlängt!) och sedan ett utvärderingsmöte. Sedan ska vi, jag och min älskade, förmodligen på invigning av en butik i grannstaden. Och sedan är det faktiskt så att jag inte vet hur resten av veckan ser ut, men det här är det mest essentiella, tänker jag.

Tillbaka till jazzen, till teet som nu är slut, och till mitt fluffiga täcke. Tillbaka till dunkande tinningar, en rinnande näsa, tröttheten. Höstglädjen. Som jag saknat detta.

24 augusti 2018

24 augusti 2018 - Skriv om det du vet.

Allt jag vill är att skriva nu. Om allt, om ingenting. Kanske lite om båda.

Men så kan jag inte. Den typen av texter jag vill skriva är inte komplexa, men de tar tid. De tar ork. Och förmåga. Jag har ingenting av de två sista. Och så tänker jag på alla de där skrivtipsen jag sett florera runtomkring på internet, av de som skriver som hobby och de som gör det på riktigt, vad nu det betyder. 

Skriv om det du vet.

Just det gör mig peppad och otroligt ledsen samtidigt. Jag vet så lite, men vill så mycket, ju.

Kanske blir det en bok någon gång, kanske en kortare novell som aldrig hamnar i tryck. Kanske blir det en diktsamling. Vad vet jag.

Men skriva, det måste jag.

29 juli 2018

29 juli 2018 - Älskar, älskar inte.

Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte.

Jag har alltid valt tusenskönor i den lilla leken om kärlek. De är oförutsägbara, till skillnad från en prästkrage. Så många blomblad att plocka, innan domen faller. För mig har den ofta varit älskar inte, trots att jag inte haft någon speciell i tanken. Redan som åttaåring lät jag sista blombladet falla och tänkte att om jag inte har någon nu, så kanske jag har sedan, och försökte sedan förutspå mitt öde. Älskar, älskar inte? Älskar.

För någonstans på vägen mellan alla tappade blomblad, de som syftade på älskar inte, visste jag nog att det var det motsatta som väntade. Att någon, en dag, skulle älska mig. Även om det inte alls kändes så.

I en värld full av nakna tusenskönor, finns hon. Och även om mitt känsloregister inte är vad det brukar vara, så vet jag en sak. Att jag alltid kommer att älska henne. Denna fantastiska människa som varit någon sedan första gången jag såg henne. 

Älskar.

15 juli 2018

15 juli 2018 - Tre droppar åt gången.

Jag kan inte gråta, åtminstone inte mer än tre droppar åt gången. Positiva känslor, sådana som hopp och glädje, är alldeles för långt borta. Det har varit såhär sedan i början av juni, men allra särskilt sedan tre veckor tillbaka. Och jag har inte förstått vad som pågår. Det var först för ungefär fem dagar sedan jag insåg att det kan vara en djupare form av depression som tagit över. För första gången på över fem år.

Och jag säger tagit över, för jag känner mig så otroligt maktlös inför mig själv och allt det här. 

Det är svårt för mig att skriva om psykisk ohälsa, särskilt när det kommer till depression och ångest, ätstörningar och självskadebeteenden. Mycket för att jag är rädd för att trigga någon annan, men också för att jag är rädd för att trigga mig själv. Men allra mest är jag rädd att romantisera sjukdom och den misär det är att leva i och runt. 

Så. Jag kan inte gråta längre. För jag kan inte känna ordentligt. Allting är mörkt och jag hatar att inte se ljus på det sätt som jag annars brukar. Med optimism och hopp. Just nu är allting meningslöst och jag känner ett självhat som är större än vad det brukar vara, trots att livet i sig egentligen är finare än vad det någonsin varit.

När jag frågar någon på mottagningen där jag går, om det kan bli såhär efter en psykos får jag svaret att det är vanligt. Att kroppen har gått på högvarv och nu hamnar i ett slags deppigt stadium istället. 

Jag försöker förklara att det är värre än någonsin. Att jag aldrig varit såhär deprimerad, men att liverfarenheterna har blivit fler, metoderna att stå ut bättre men att jag inte orkar mer. Och återigen så är det inte så att jag vill dö, det är bara så att jag inte vill leva. Jag säger att jag inte känner, inte ens för mina närmsta. Jag säger att jag det inte fungerar, att jag är rädd. För tänk om det blir värre. Men jag får generiska svar tillbaka, får ett brett leende avfyrat åt mitt egna streck till mun. Och det får det att kännas värre.

Men jag har kommit ur det förut, så därför kan jag säkert igen. 
Det gör ont. Och det känns meningslöst. Men det ska väl ordna sig det här med.

10 juli 2018

10 juli 2018 - En dag i min mammas trädgård.


Vi spenderade en dag i mammas trädgård. Där finns katter, hönor och massor av hallon. Just det satte också tonen för dagen. Krama katter, gå ut med hönorna i trädgården och plocka hallon. Det som inte finns med i den nedkortade versionen (katt/höna/hallon) är massor av fototillfällen, äta hallon och sitta i gräset under äppelträdens bladverk och äta alldeles färska kolasnören direkt ur paketet samtidigt som musiken strömmar ur mobiltelefonens alldeles för små högtalare. 


Jag har alltid älskat trädgården som tillhör mitt barndomshem. Den är stor men framförallt, och enligt mig viktigast, lummig. Alla träd, buskar och blommor gör den till en grön oas mitt i småstaden. Det är något fint i det. Därför är det njutbart att komma tillbaka då och då för att få andas. 


Om jag kunde skulle jag skriva en ode till varje katt jag någonsin haft äran att känna sådär på djupet. Särskilt skulle jag skriva en till denna katt. Sebastian. Att han cirkulerade runtomkring mig idag värmde hjärtat, det som hela tiden känns som det ska gå sönder. Femton år har han varit i mitt liv, på sina egna premisser, men också lite på mina. Och det är så fint.

5 juli 2018

5 juli 2018 - Gör skrivandet mig lycklig?

I perioder är det allt jag har haft. Skrivandet. Drömmen om skrivandet, men kanske även drömmen om att bli något eller kanske ännu mer någon. En författare, kanhända, även om det skulle innebära en första upplaga med tio exemplar som aldrig blir sålda. Det jag har sökt är inte kändisskap, utan kanske snarare en personlig känsla av framgång.

Jag tror att jag har släppt det nu. Drömmen om att få göra det jag alltid älskat. Och det kanske kommer att låta helt befängt, med tanke på att det har varit en dröm i femton av mina tjugotre år. Men, och det här är nog ganska viktigt, så tror jag att en era kanske behöver sitt slut.

Såhär. Mina ord är inte sådana som fastnar, de är inte på något sätt förtrollande eller magiska. Det är bara att inse det, att jag inte behöver sikta så högt som stjärnorna för att inte ens nå trädtopparna. Kanske får det mig bara att må sämre. Att inte få lyckas, vad nu det är.

Jag kommer ju uppenbarligen inte sluta skriva. Inte sluta skapa. Men det är viktigt för mig att släppa drömmen om att det någon gång kanske möjligtvis kommer att bli någonting. För när det kommer till kritan, när jag tänker på min sista stund i livet, så vill jag inte att den ska handla om huruvida jag har lyckats, eller vilken strävan som fört mig till just den stunden. Det ska istället handla om vad som gjort mig lycklig. Att jag är lycklig.

Och det känns allra viktigast.

2 juli 2018

2 juli 2018 - Så himla trött.

I kameran finns nu fotografier. Sådana som är tagna för sakens skull. Rakt på. Inte ett dugg konstnärliga och helt ärligt vet jag inte ens om de blev något att ha såhär i efterhand. 

Men så tänker jag att man måste börja någonstans. Jag kan återvända till platserna jag nyss varit. Fotografera mer, uppleva på riktigt. Kanske också gå ur bilen när jag kommer till dörren med de röda rosorna. Jag vet inte.

Jag spenderar mest tid med mig själv nu, för att jag inte orkar vara med någon annan, mer än henne men hon är ju en förlängning av mig. Och även när jag träffar andra är jag liksom inte där. För jag är så, så trött.

Och tröttheten, den kan jag inte riktigt förklara. Jag är tom på adjektiv, kan inte riktigt förklara hur något är eller ser ut. Allt jag kan är att säga som det är, utan krusiduller. 

För jag är trött. Och det blir inte ett dugg bättre, på just det planet.
Numera går jag inte helt rakt, utan som balansgång på tunnaste linan. Knäna viker sig och jag kan inte hålla balansen på en cykel. För att jag är så himla trött.

1 juli 2018

1 juli 2018 - 07:07

Jag inser att jag har blivit dålig på att dokumentera. I ord, men kanske mest i bilder. Och det behövs en förändring på det, för jag gillar ju att få ett slags handfast dokument på hur det såg ut, hur det var.

När jag ser i backspegeln (läs: gått igenom alla bilder jag tagit sedan 2011 då jag köpte min allra första smartphone) så kan jag se hur jag hade öga för det där med att dokumentera. Mycket är romantiserat rosaskimrande. Men mycket är också naket, liksom nästan rått. 

På något sätt kan jag sakna att ta sådär många foton av allt och ingenting. Men samtidigt så gillar jag att bara vara, inte dokumentera, utan uppleva. Så tänker jag på mitt försämrade minne, det som brukade vara sådär bra så att jag nästan kunde skryta med det ibland. På hur hela alltet har förfallit och att det inte är ålder utan sjukdom. Och då önskar jag så innerligt att det fanns fotografier, att det fanns texter för att dokumentera allting.

Jag saknar inte att vara sjutton och olycklig, men jag saknar allt som är att känna. För jag känner inte nu, på samma sätt som jag gjorde då. Jag är tjugotre och lite lyckligare, iallafall på alla plan kärleksmässigt. 

Och jag undrar. Kan ett vuxet öga dokumentera detsamma som en tonårings? Kan det liksom någonsin bli lika bra, lika naket, lika på riktigt? Jag vet inte. 

På många sätt saknar jag inte tonårstiden, men på en del sätt gör jag det. Rent kreativt känns det som jag nådde toppen då. Men kanske ligger det bästa framför mig samtidigt. Det är så många tankar kring det här, vilket kanske märks. 

Jag får öva på det här. Ta tillbaka det som var bra, strunta i resten.

30 juni 2018

30 juni 2018 - Ines och Esther.


30 juni 2018 - Och klockan slår.

12:13.

Jag vaknar till ljudet av mina egna ansträngda andetag.
En blick på klockan, en enda, och dagen känns förlorad.
Hon ligger kvar med katterna tätt intill när jag går på toaletten.

Klockan är halv ett. Och hon flyger upp mellan lakan och katter.
Det är lördag, runt lunch och vi skulle ha gjort så mycket.

13:01.

Ett apotek, fyllt med människor i behov av sådant som finns bakom disk.
Och så jag, i  desperat behov av insomningstabletter.
Fyrtio minuter i kö för att få hjälp.
Jag tar de här också. En ask med minttabletter. Eukalyptus.
Mycket pengar för lite medicin. Le och se glad ut.

13:50

Kladdkaka med grädde. Jag tar den godaste biten. Hon fick välja sist.
En halvliter vitaminberikat vatten. Fortfarande törstig. Alltid törstig.

14:20

Vi åker bil. Stannar ibland, men oftast inte.

16:10

Äter lunch och jag ångrar mitt val nästan direkt.

17:16.

Kommer hem, dricker nästan en liter sockerfri cola.
Ritar, ser på serier och film. Självporträtt av den mörkare sorten.
Orkar inte mer än så.

22:14. 

Kvällssolen studsar mot husfasaderna runtomkring.
Hon gör matteprov efter matteprov i soffan bredvid mig.
Esther vässar klorna på mattan som är under mina fötter.
Ines sover på den flätade kontorsstolen, som blivit hennes.
Det susar i hjärnan och jag använder musik för att dränka det.

Det är lördag kväll och jag har vänt katastrofen till någonting lite mer okej.

26 juni 2018

26 juni 2018 - En lista.


Det är lockande att skriva om något stort, något viktigt. Men det finns en tid för allt, tänker jag. Just nu är fokuset inställt på att bara skriva. Inte något livsomvälvande, utan mer vardagsbetraktelser och tankar. Jag måste lära om, ta in och återuppta den sortens skrivande. Fritt. Det är på det sättet jag gillar att skriva, fotografera och skapa.

Jag tänker som följande:
En lista kanske kan vara på sin plats. En där jag svarar och någon kanske läser. Det är ju mest för att få igång tanken, känslan. Men också för att det är roligt. Mest för mig. Kanske. Listan kommer från Flora Wiströms blogg, vilket förövrigt är en av mina absoluta favoriter.

1. Hur gammal är du? 
Tjugotre år sedan en månad och fyra dagar.

2. Hur gammal känner du dig?

Ungefär som tjugotre, men också som tjugofem eller sjutton. Varierar från dag till dag, skulle jag säga. Skulle aldrig vilja vara sjutton år igen, men är väldigt spänd på att se hur tjugofem blir.

3. Var bor du?

I en tvåa med riktigt kök, inglasad balkong och så. Det där med riktigt kök är viktigt eftersom vi inte hade det förut.

4. Vad har du gjort i dag? 
Jag har simmat. För första gången på flera, flera månader. Fem längder mer än på alla de månaderna. Nöjde mig med fem för att jag ville börja mjukt och fint.

6. Är du beroende av någonting? 

Kärlek, mediciner, min telefon och kanske chips.

7. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?
1. Jag har gått på friidrottsträningar i kanske sju år och var duktig till en början, men tröttnade ganska snabbt vilket resulterade att jag tvingade mig dit i fem av de åren.
2. Jag är stökig, på ett relativt organiserat sätt.
3. Jag brukade vara en daglig besökare på det lokala biblioteket och låna en eller två böcker varje gång jag var där och slukade boken i tid för att lämna tillbaka den nästa dag.


8. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Gärna på en gräsmatta i någon park i centrala Berlin, med vänner och med min älskade.

9. Vad är du på för humör just nu?
Trött och ledsen, men också väldigt rastlös. Vet inte varför ledsenheten är där, men det är den.


10. Vilket är ditt favoritgodis?
Saltlakrits. Och violgodisar.


11. Vilken är din favoritaffär?
Asos för kläder och sådant. Den lokala bokhandeln annars.

13. Har du blivit sydd någon gång?
Nej, det har jag inte, som tur är.


14. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Åh. Inte så sentimentalt, men ändå. Pappa lade sig under vår bil och band upp avgasröret, då ett fäste lossnat. Och det fick hela mitt hjärta att göra ett skutt.

15. Är du blyg?
Inte längre, men jag drar mig ofta undan när det blir lite mycket intryck och kan då uppfattas som blyg.


16. Vad heter du i andra namn?
Maria, efter min mamma.


17. Vill du gifta dig?
Ja, helt säkert med henne. Det finns inga alternativ. Någon dag ska vi säga 'ja' så att alla får vara med. Vill fira kärleken fullt ut.


5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Hösten, med allt den är. Tycker det är så skönt när naturen påbörjar sin kvällsrutin (om man kan se årstiderna som en skönhetsgurus dagsrutin) för att sedan gå att lägga sig. Färgerna, dofterna, ljuset och regnet - jag älskar det.

12. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvällsmänniska. Är som mest kreativ och lugn på kvällen. Det är nog lite samma som med hösten, tror jag.

25 juni 2018

25 juni 2018 - 01:14 och sömnen känns så långt borta.

Hur ska jag kunna laga en trasig själ, när jag inte kan se den utifrån? 

Själen jag nämner här är min. Men på något sätt bor den inte längre i min bröstkorg, där den vanligtvis är. Jag vet inte riktigt hur, men den har liksom börjat sväva runt mig. Kroppen? Ett tomt skal. Jaget och själen svävar nära inpå och långt, långt ifrån. 

Det är oerhört svårt att förklara. Overkligheten. 

I periferin hägrar mörker, kommande eller försvinnande. Det känns som om det värsta skulle vara över nu, men jag vet inte om det är riktigt så enkelt. Paranoian, otryggheten, det inre mörkret, den bristande avståndsbedömningen och allt, allt, allt som inte känns precis som det ska finns kvar även om det mest akuta är borta.

Rädslan är för att det ska bli sämre igen är konstant.

Jag jobbar så himla mycket mot målet att bli vän med mig själv. Bli vän med faktumet att jag är sjuk, men inte sjukdomen i sig. Bli vän med hur jag ser ut och hur jag beter mig. Egentligen, bli vän med allt som är jag.

Och så, kanske jag behöver sova. Klockan är 01:14 nu. Men sömnen känns så långt borta.

21 juni 2018

21 juni 2018 - Och så kommer kanske vändningen.

Jag vaknar i soffan. Inte för att jag har sovit där inatt. Snarare är det för att jag behövde blunda för att inte känna. Klockan är 09:07 och jag ska vara på plats på min nya sysselsättning 09:30. Det är inte långt, men ångesten pumpar i mina ådror. Jag inser att det inte kommer att gå och ringer för att få skjuts. Det känns löjligt. Men jag tänker att jag måste klara att ta mig dit, jag måste klara att ta mig dit. 09:26 ringer jag på dörren. Och jag möts av en öppen famn.

Såhär. Det är såhär livet kan vara. Det är såhär livet ser ut för mig. Iallafall just nu.

Jag inser att det inte är optimalt. Hela låta-ångesten-ta-överhanden-grejen, men kanske mer hela få-skjuts-av-sin-mamma-vid-ålder-tjugotre. Jag inser det, men måste tänka realistiskt. Det är inte lathet som sätter stopp, det är psykisk ohälsa. Och så, mitt i allt som känns som nederlag är jag lite stolt. För jag bad om hjälp när jag behövde, för jag insåg att jag behöver komma iväg. För att ha något eget, men kanske mer för att få göra något som inte är ångestframkallande.

Så. Idag har jag alltså börjat på en ny sysselsättning. En timme i veckan, på en kreativ verkstad driven av kommunen, för sådana med någon slags funktionsvariation eller behov av sysselsättning. Så himla fint initiativ. Man träffas i små grupper och sitter och pysslar. Om man vill kan alstren hamna i en butik som säljer handpysslade saker till bra pris, eller så kan man ta med sig dem hem för att spara eller ge bort. 

Och för en gångs skull känns det som om jag har hamnat helt rätt. 

Äntligen.

13 juni 2018

13 juni 2018 - Ett stort paket tuggummi med smak av körsbär, tack.

I kassan i lågprisbutiken finns tuggummi med smak av körsbär. Jag köper ett stort paket för att jag tror att jag gillar det. Smaken är mjuk mot min tunga, men jag är osäker på om jag verkligen gillar den. Kanske gillar jag tanken på att gilla den syntetiska körsbärssmaken. Eller så vet jag inte vad jag håller på med. Det spelar egentligen ingen roll. Jag tuggar likförbannat tre eller fyra åt gången.

Jag romantiserar något så enkelt som tuggummi för att inte romantisera det som gör ont. Aldrig någonsin vill jag göra lidandet skimrande för någon annan. Aldrig någonsin.

Och så får jag höra att tröttheten är en naturlig reaktion på symptomen. Att det kanske kommer att vara såhär ett tag nu. Men hur länge är ett tag, när allt man vill är att bli bra? Alldeles för länge, säkerligen. Det är inte det att jag inte litar på min sjuksköterska när hon säger det, utan bara det att jag vill snabba på tiden. För allt jag vill är att må bra nu, allt jag vill är att dimman ska lätta. Om det så krävs tusen tuggummin för att nå dit.

Men så tänker jag att det värsta är över nu. Det måste det vara. Och tröttheten får jag stå ut med.

I sovrummet hänger ett par nya, vita spetsgardiner. Plötsligt känns det som ett rum att sova i, gott och länge. Det snarare än ett rum man hyr för att sova en natt där man inte har något annat alternativ. Det känns som hemma här och den gamla lägenheten, min allra första, är ett minne blott.

Det finns fina saker och det finns röda trådar, jag har lite av varje men i en väldig oordning. Kanske märks det inte, men jag märker det.

Imorgon ska jag på möte med mitt boendestöd, som snart går på semester. Jag ska få skriva ett brev till mitt sommarboendestöd så att hen lär känna mig lite i förväg, helt via mina egna ord. Jag tror att det blir bra.

Det blir nog bra.

12 juni 2018

12 juni 2018 - Höstbarn.

Utanför torkar solen regnvåta gator. Det är sommar nu, men jag känner att konceptet sommar är överspelat för i år. Kanske är det ord jag får äta upp senare, likt någon som äter sin hatt efter att ha haft fel, men jag vet precis vad det är. Längtan. Och som vanligt, efter hösten. 

Egentligen är det inte konstigt. I själen är jag ett höstbarn, trots att jag föddes en försommardag. Värmen har aldrig riktigt varit min grej och nu har vi haft högsommar i en månad, trots att det bara är mitten av juni. Kanske är det just därför jag längtar så, efter regn och bylsigare kläder, soppa, paraplyer och stora muggar med te. 

Och det är väl precis såhär varje år. Jag skriver om den årstid som lockar mest, för att det ger mig hopp om ett inre lugn. För mig känns det som att sommaren är kravfylld, även om den också är färgglad och liksom glad i grunden. Det är väl mest att jag känner att den där glädjen ska bo i mig också, att om den inte gör det så är det fel på mig. Hösten är som ett sömnpiller. Naturen går och lägger sig och återkommer ett halvår senare. I det trivs jag, liksom frodas. 

Så tänker jag på i höstas, på hur en inläggning på en psykosavdelning blev verklig och hur jag mådde så himla dåligt.

Hösten är kanske inte en mirakelkur, kanske inte ens någonting att längta efter. Men jag håller fast vid min tes - att det är min årstid. Oavsett väder, oavsett mående. 

Jag är ett höstbarn.

7 juni 2018

7 juni 2018 - I mormors gömmor.

Jag får hem böcker i brevlådan. De är fina, luktar nytt och det gör mig lycklig även om jag bara orkar läsa tjugo sidor åt gången, istället för att sluka en hel bok på bara några timmar så som jag brukade göra. Det känns på något sätt ärofyllt att få läsa någon annans ord på tryckta sidor. Kanske kan mina också hamna i någons händer på ett sådant sätt någon gång i framtiden.
 
I hjärnan finns inte plats för röda trådar, men jag hittar dem i mormors gamla gömmor. Dockorna, i alla möjliga färger, har lämnats bakom i sjukdom och senare bortfall. Bland dem finns just röda trådar i olika nyanser och jag väljer dem först när jag ska lära mig själv att brodera. Det är tidskrävande och tar mycket koncentration som jag egentligen inte har, men det gör precis ingenting, för det är så skönt att bara få lägga allt man har på tyg, nål och tråd, om än bara för en liten stund.

Mittemellan allt så målar vi, jag och hon. Med vattenfärger, akvarell och akryl. Feministisk konst mest, men också sådan som bara är. Allt behöver inte ha en mening, allt behöver inte kännas på djupet - även om det här gör det.

Allt jag klarar är korta stycken nu. Att byta format är på gång, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte vem jag är i mitt skrivande, mer än stöpt i samma form som alla andra. Min identitet är okänd nu och det får vara okej.