15 juli 2018

15 juli 2018 - Tre droppar åt gången.

Jag kan inte gråta, åtminstone inte mer än tre droppar åt gången. Positiva känslor, sådana som hopp och glädje, är alldeles för långt borta. Det har varit såhär sedan i början av juni, men allra särskilt sedan tre veckor tillbaka. Och jag har inte förstått vad som pågår. Det var först för ungefär fem dagar sedan jag insåg att det kan vara en djupare form av depression som tagit över. För första gången på över fem år.

Och jag säger tagit över, för jag känner mig så otroligt maktlös inför mig själv och allt det här. 

Det är svårt för mig att skriva om psykisk ohälsa, särskilt när det kommer till depression och ångest, ätstörningar och självskadebeteenden. Mycket för att jag är rädd för att trigga någon annan, men också för att jag är rädd för att trigga mig själv. Men allra mest är jag rädd att romantisera sjukdom och den misär det är att leva i och runt. 

Så. Jag kan inte gråta längre. För jag kan inte känna ordentligt. Allting är mörkt och jag hatar att inte se ljus på det sätt som jag annars brukar. Med optimism och hopp. Just nu är allting meningslöst och jag känner ett självhat som är större än vad det brukar vara, trots att livet i sig egentligen är finare än vad det någonsin varit.

När jag frågar någon på mottagningen där jag går, om det kan bli såhär efter en psykos får jag svaret att det är vanligt. Att kroppen har gått på högvarv och nu hamnar i ett slags deppigt stadium istället. 

Jag försöker förklara att det är värre än någonsin. Att jag aldrig varit såhär deprimerad, men att liverfarenheterna har blivit fler, metoderna att stå ut bättre men att jag inte orkar mer. Och återigen så är det inte så att jag vill dö, det är bara så att jag inte vill leva. Jag säger att jag inte känner, inte ens för mina närmsta. Jag säger att jag det inte fungerar, att jag är rädd. För tänk om det blir värre. Men jag får generiska svar tillbaka, får ett brett leende avfyrat åt mitt egna streck till mun. Och det får det att kännas värre.

Men jag har kommit ur det förut, så därför kan jag säkert igen. 
Det gör ont. Och det känns meningslöst. Men det ska väl ordna sig det här med.

10 juli 2018

10 juli 2018 - En dag i min mammas trädgård.


Vi spenderade en dag i mammas trädgård. Där finns katter, hönor och massor av hallon. Just det satte också tonen för dagen. Krama katter, gå ut med hönorna i trädgården och plocka hallon. Det som inte finns med i den nedkortade versionen (katt/höna/hallon) är massor av fototillfällen, äta hallon och sitta i gräset under äppelträdens bladverk och äta alldeles färska kolasnören direkt ur paketet samtidigt som musiken strömmar ur mobiltelefonens alldeles för små högtalare. 


Jag har alltid älskat trädgården som tillhör mitt barndomshem. Den är stor men framförallt, och enligt mig viktigast, lummig. Alla träd, buskar och blommor gör den till en grön oas mitt i småstaden. Det är något fint i det. Därför är det njutbart att komma tillbaka då och då för att få andas. 


Om jag kunde skulle jag skriva en ode till varje katt jag någonsin haft äran att känna sådär på djupet. Särskilt skulle jag skriva en till denna katt. Sebastian. Att han cirkulerade runtomkring mig idag värmde hjärtat, det som hela tiden känns som det ska gå sönder. Femton år har han varit i mitt liv, på sina egna premisser, men också lite på mina. Och det är så fint.

5 juli 2018

5 juli 2018 - Gör skrivandet mig lycklig?

I perioder är det allt jag har haft. Skrivandet. Drömmen om skrivandet, men kanske även drömmen om att bli något eller kanske ännu mer någon. En författare, kanhända, även om det skulle innebära en första upplaga med tio exemplar som aldrig blir sålda. Det jag har sökt är inte kändisskap, utan kanske snarare en personlig känsla av framgång.

Jag tror att jag har släppt det nu. Drömmen om att få göra det jag alltid älskat. Och det kanske kommer att låta helt befängt, med tanke på att det har varit en dröm i femton av mina tjugotre år. Men, och det här är nog ganska viktigt, så tror jag att en era kanske behöver sitt slut.

Såhär. Mina ord är inte sådana som fastnar, de är inte på något sätt förtrollande eller magiska. Det är bara att inse det, att jag inte behöver sikta så högt som stjärnorna för att inte ens nå trädtopparna. Kanske får det mig bara att må sämre. Att inte få lyckas, vad nu det är.

Jag kommer ju uppenbarligen inte sluta skriva. Inte sluta skapa. Men det är viktigt för mig att släppa drömmen om att det någon gång kanske möjligtvis kommer att bli någonting. För när det kommer till kritan, när jag tänker på min sista stund i livet, så vill jag inte att den ska handla om huruvida jag har lyckats, eller vilken strävan som fört mig till just den stunden. Det ska istället handla om vad som gjort mig lycklig. Att jag är lycklig.

Och det känns allra viktigast.

2 juli 2018

2 juli 2018 - Så himla trött.

I kameran finns nu fotografier. Sådana som är tagna för sakens skull. Rakt på. Inte ett dugg konstnärliga och helt ärligt vet jag inte ens om de blev något att ha såhär i efterhand. 

Men så tänker jag att man måste börja någonstans. Jag kan återvända till platserna jag nyss varit. Fotografera mer, uppleva på riktigt. Kanske också gå ur bilen när jag kommer till dörren med de röda rosorna. Jag vet inte.

Jag spenderar mest tid med mig själv nu, för att jag inte orkar vara med någon annan, mer än henne men hon är ju en förlängning av mig. Och även när jag träffar andra är jag liksom inte där. För jag är så, så trött.

Och tröttheten, den kan jag inte riktigt förklara. Jag är tom på adjektiv, kan inte riktigt förklara hur något är eller ser ut. Allt jag kan är att säga som det är, utan krusiduller. 

För jag är trött. Och det blir inte ett dugg bättre, på just det planet.
Numera går jag inte helt rakt, utan som balansgång på tunnaste linan. Knäna viker sig och jag kan inte hålla balansen på en cykel. För att jag är så himla trött.

1 juli 2018

1 juli 2018 - 07:07

Jag inser att jag har blivit dålig på att dokumentera. I ord, men kanske mest i bilder. Och det behövs en förändring på det, för jag gillar ju att få ett slags handfast dokument på hur det såg ut, hur det var.

När jag ser i backspegeln (läs: gått igenom alla bilder jag tagit sedan 2011 då jag köpte min allra första smartphone) så kan jag se hur jag hade öga för det där med att dokumentera. Mycket är romantiserat rosaskimrande. Men mycket är också naket, liksom nästan rått. 

På något sätt kan jag sakna att ta sådär många foton av allt och ingenting. Men samtidigt så gillar jag att bara vara, inte dokumentera, utan uppleva. Så tänker jag på mitt försämrade minne, det som brukade vara sådär bra så att jag nästan kunde skryta med det ibland. På hur hela alltet har förfallit och att det inte är ålder utan sjukdom. Och då önskar jag så innerligt att det fanns fotografier, att det fanns texter för att dokumentera allting.

Jag saknar inte att vara sjutton och olycklig, men jag saknar allt som är att känna. För jag känner inte nu, på samma sätt som jag gjorde då. Jag är tjugotre och lite lyckligare, iallafall på alla plan kärleksmässigt. 

Och jag undrar. Kan ett vuxet öga dokumentera detsamma som en tonårings? Kan det liksom någonsin bli lika bra, lika naket, lika på riktigt? Jag vet inte. 

På många sätt saknar jag inte tonårstiden, men på en del sätt gör jag det. Rent kreativt känns det som jag nådde toppen då. Men kanske ligger det bästa framför mig samtidigt. Det är så många tankar kring det här, vilket kanske märks. 

Jag får öva på det här. Ta tillbaka det som var bra, strunta i resten.

30 juni 2018

30 juni 2018 - Ines och Esther.


30 juni 2018 - Och klockan slår.

12:13.

Jag vaknar till ljudet av mina egna ansträngda andetag.
En blick på klockan, en enda, och dagen känns förlorad.
Hon ligger kvar med katterna tätt intill när jag går på toaletten.

Klockan är halv ett. Och hon flyger upp mellan lakan och katter.
Det är lördag, runt lunch och vi skulle ha gjort så mycket.

13:01.

Ett apotek, fyllt med människor i behov av sådant som finns bakom disk.
Och så jag, i  desperat behov av insomningstabletter.
Fyrtio minuter i kö för att få hjälp.
Jag tar de här också. En ask med minttabletter. Eukalyptus.
Mycket pengar för lite medicin. Le och se glad ut.

13:50

Kladdkaka med grädde. Jag tar den godaste biten. Hon fick välja sist.
En halvliter vitaminberikat vatten. Fortfarande törstig. Alltid törstig.

14:20

Vi åker bil. Stannar ibland, men oftast inte.

16:10

Äter lunch och jag ångrar mitt val nästan direkt.

17:16.

Kommer hem, dricker nästan en liter sockerfri cola.
Ritar, ser på serier och film. Självporträtt av den mörkare sorten.
Orkar inte mer än så.

22:14. 

Kvällssolen studsar mot husfasaderna runtomkring.
Hon gör matteprov efter matteprov i soffan bredvid mig.
Esther vässar klorna på mattan som är under mina fötter.
Ines sover på den flätade kontorsstolen, som blivit hennes.
Det susar i hjärnan och jag använder musik för att dränka det.

Det är lördag kväll och jag har vänt katastrofen till någonting lite mer okej.

26 juni 2018

26 juni 2018 - En lista.


Det är lockande att skriva om något stort, något viktigt. Men det finns en tid för allt, tänker jag. Just nu är fokuset inställt på att bara skriva. Inte något livsomvälvande, utan mer vardagsbetraktelser och tankar. Jag måste lära om, ta in och återuppta den sortens skrivande. Fritt. Det är på det sättet jag gillar att skriva, fotografera och skapa.

Jag tänker som följande:
En lista kanske kan vara på sin plats. En där jag svarar och någon kanske läser. Det är ju mest för att få igång tanken, känslan. Men också för att det är roligt. Mest för mig. Kanske. Listan kommer från Flora Wiströms blogg, vilket förövrigt är en av mina absoluta favoriter.

1. Hur gammal är du? 
Tjugotre år sedan en månad och fyra dagar.

2. Hur gammal känner du dig?

Ungefär som tjugotre, men också som tjugofem eller sjutton. Varierar från dag till dag, skulle jag säga. Skulle aldrig vilja vara sjutton år igen, men är väldigt spänd på att se hur tjugofem blir.

3. Var bor du?

I en tvåa med riktigt kök, inglasad balkong och så. Det där med riktigt kök är viktigt eftersom vi inte hade det förut.

4. Vad har du gjort i dag? 
Jag har simmat. För första gången på flera, flera månader. Fem längder mer än på alla de månaderna. Nöjde mig med fem för att jag ville börja mjukt och fint.

6. Är du beroende av någonting? 

Kärlek, mediciner, min telefon och kanske chips.

7. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?
1. Jag har gått på friidrottsträningar i kanske sju år och var duktig till en början, men tröttnade ganska snabbt vilket resulterade att jag tvingade mig dit i fem av de åren.
2. Jag är stökig, på ett relativt organiserat sätt.
3. Jag brukade vara en daglig besökare på det lokala biblioteket och låna en eller två böcker varje gång jag var där och slukade boken i tid för att lämna tillbaka den nästa dag.


8. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Gärna på en gräsmatta i någon park i centrala Berlin, med vänner och med min älskade.

9. Vad är du på för humör just nu?
Trött och ledsen, men också väldigt rastlös. Vet inte varför ledsenheten är där, men det är den.


10. Vilket är ditt favoritgodis?
Saltlakrits. Och violgodisar.


11. Vilken är din favoritaffär?
Asos för kläder och sådant. Den lokala bokhandeln annars.

13. Har du blivit sydd någon gång?
Nej, det har jag inte, som tur är.


14. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Åh. Inte så sentimentalt, men ändå. Pappa lade sig under vår bil och band upp avgasröret, då ett fäste lossnat. Och det fick hela mitt hjärta att göra ett skutt.

15. Är du blyg?
Inte längre, men jag drar mig ofta undan när det blir lite mycket intryck och kan då uppfattas som blyg.


16. Vad heter du i andra namn?
Maria, efter min mamma.


17. Vill du gifta dig?
Ja, helt säkert med henne. Det finns inga alternativ. Någon dag ska vi säga 'ja' så att alla får vara med. Vill fira kärleken fullt ut.


5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Hösten, med allt den är. Tycker det är så skönt när naturen påbörjar sin kvällsrutin (om man kan se årstiderna som en skönhetsgurus dagsrutin) för att sedan gå att lägga sig. Färgerna, dofterna, ljuset och regnet - jag älskar det.

12. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvällsmänniska. Är som mest kreativ och lugn på kvällen. Det är nog lite samma som med hösten, tror jag.

25 juni 2018

25 juni 2018 - 01:14 och sömnen känns så långt borta.

Hur ska jag kunna laga en trasig själ, när jag inte kan se den utifrån? 

Själen jag nämner här är min. Men på något sätt bor den inte längre i min bröstkorg, där den vanligtvis är. Jag vet inte riktigt hur, men den har liksom börjat sväva runt mig. Kroppen? Ett tomt skal. Jaget och själen svävar nära inpå och långt, långt ifrån. 

Det är oerhört svårt att förklara. Overkligheten. 

I periferin hägrar mörker, kommande eller försvinnande. Det känns som om det värsta skulle vara över nu, men jag vet inte om det är riktigt så enkelt. Paranoian, otryggheten, det inre mörkret, den bristande avståndsbedömningen och allt, allt, allt som inte känns precis som det ska finns kvar även om det mest akuta är borta.

Rädslan är för att det ska bli sämre igen är konstant.

Jag jobbar så himla mycket mot målet att bli vän med mig själv. Bli vän med faktumet att jag är sjuk, men inte sjukdomen i sig. Bli vän med hur jag ser ut och hur jag beter mig. Egentligen, bli vän med allt som är jag.

Och så, kanske jag behöver sova. Klockan är 01:14 nu. Men sömnen känns så långt borta.

21 juni 2018

21 juni 2018 - Och så kommer kanske vändningen.

Jag vaknar i soffan. Inte för att jag har sovit där inatt. Snarare är det för att jag behövde blunda för att inte känna. Klockan är 09:07 och jag ska vara på plats på min nya sysselsättning 09:30. Det är inte långt, men ångesten pumpar i mina ådror. Jag inser att det inte kommer att gå och ringer för att få skjuts. Det känns löjligt. Men jag tänker att jag måste klara att ta mig dit, jag måste klara att ta mig dit. 09:26 ringer jag på dörren. Och jag möts av en öppen famn.

Såhär. Det är såhär livet kan vara. Det är såhär livet ser ut för mig. Iallafall just nu.

Jag inser att det inte är optimalt. Hela låta-ångesten-ta-överhanden-grejen, men kanske mer hela få-skjuts-av-sin-mamma-vid-ålder-tjugotre. Jag inser det, men måste tänka realistiskt. Det är inte lathet som sätter stopp, det är psykisk ohälsa. Och så, mitt i allt som känns som nederlag är jag lite stolt. För jag bad om hjälp när jag behövde, för jag insåg att jag behöver komma iväg. För att ha något eget, men kanske mer för att få göra något som inte är ångestframkallande.

Så. Idag har jag alltså börjat på en ny sysselsättning. En timme i veckan, på en kreativ verkstad driven av kommunen, för sådana med någon slags funktionsvariation eller behov av sysselsättning. Så himla fint initiativ. Man träffas i små grupper och sitter och pysslar. Om man vill kan alstren hamna i en butik som säljer handpysslade saker till bra pris, eller så kan man ta med sig dem hem för att spara eller ge bort. 

Och för en gångs skull känns det som om jag har hamnat helt rätt. 

Äntligen.

13 juni 2018

13 juni 2018 - Ett stort paket tuggummi med smak av körsbär, tack.

I kassan i lågprisbutiken finns tuggummi med smak av körsbär. Jag köper ett stort paket för att jag tror att jag gillar det. Smaken är mjuk mot min tunga, men jag är osäker på om jag verkligen gillar den. Kanske gillar jag tanken på att gilla den syntetiska körsbärssmaken. Eller så vet jag inte vad jag håller på med. Det spelar egentligen ingen roll. Jag tuggar likförbannat tre eller fyra åt gången.

Jag romantiserar något så enkelt som tuggummi för att inte romantisera det som gör ont. Aldrig någonsin vill jag göra lidandet skimrande för någon annan. Aldrig någonsin.

Och så får jag höra att tröttheten är en naturlig reaktion på symptomen. Att det kanske kommer att vara såhär ett tag nu. Men hur länge är ett tag, när allt man vill är att bli bra? Alldeles för länge, säkerligen. Det är inte det att jag inte litar på min sjuksköterska när hon säger det, utan bara det att jag vill snabba på tiden. För allt jag vill är att må bra nu, allt jag vill är att dimman ska lätta. Om det så krävs tusen tuggummin för att nå dit.

Men så tänker jag att det värsta är över nu. Det måste det vara. Och tröttheten får jag stå ut med.

I sovrummet hänger ett par nya, vita spetsgardiner. Plötsligt känns det som ett rum att sova i, gott och länge. Det snarare än ett rum man hyr för att sova en natt där man inte har något annat alternativ. Det känns som hemma här och den gamla lägenheten, min allra första, är ett minne blott.

Det finns fina saker och det finns röda trådar, jag har lite av varje men i en väldig oordning. Kanske märks det inte, men jag märker det.

Imorgon ska jag på möte med mitt boendestöd, som snart går på semester. Jag ska få skriva ett brev till mitt sommarboendestöd så att hen lär känna mig lite i förväg, helt via mina egna ord. Jag tror att det blir bra.

Det blir nog bra.

12 juni 2018

12 juni 2018 - Höstbarn.

Utanför torkar solen regnvåta gator. Det är sommar nu, men jag känner att konceptet sommar är överspelat för i år. Kanske är det ord jag får äta upp senare, likt någon som äter sin hatt efter att ha haft fel, men jag vet precis vad det är. Längtan. Och som vanligt, efter hösten. 

Egentligen är det inte konstigt. I själen är jag ett höstbarn, trots att jag föddes en försommardag. Värmen har aldrig riktigt varit min grej och nu har vi haft högsommar i en månad, trots att det bara är mitten av juni. Kanske är det just därför jag längtar så, efter regn och bylsigare kläder, soppa, paraplyer och stora muggar med te. 

Och det är väl precis såhär varje år. Jag skriver om den årstid som lockar mest, för att det ger mig hopp om ett inre lugn. För mig känns det som att sommaren är kravfylld, även om den också är färgglad och liksom glad i grunden. Det är väl mest att jag känner att den där glädjen ska bo i mig också, att om den inte gör det så är det fel på mig. Hösten är som ett sömnpiller. Naturen går och lägger sig och återkommer ett halvår senare. I det trivs jag, liksom frodas. 

Så tänker jag på i höstas, på hur en inläggning på en psykosavdelning blev verklig och hur jag mådde så himla dåligt.

Hösten är kanske inte en mirakelkur, kanske inte ens någonting att längta efter. Men jag håller fast vid min tes - att det är min årstid. Oavsett väder, oavsett mående. 

Jag är ett höstbarn.

7 juni 2018

7 juni 2018 - I mormors gömmor.

Jag får hem böcker i brevlådan. De är fina, luktar nytt och det gör mig lycklig även om jag bara orkar läsa tjugo sidor åt gången, istället för att sluka en hel bok på bara några timmar så som jag brukade göra. Det känns på något sätt ärofyllt att få läsa någon annans ord på tryckta sidor. Kanske kan mina också hamna i någons händer på ett sådant sätt någon gång i framtiden.
 
I hjärnan finns inte plats för röda trådar, men jag hittar dem i mormors gamla gömmor. Dockorna, i alla möjliga färger, har lämnats bakom i sjukdom och senare bortfall. Bland dem finns just röda trådar i olika nyanser och jag väljer dem först när jag ska lära mig själv att brodera. Det är tidskrävande och tar mycket koncentration som jag egentligen inte har, men det gör precis ingenting, för det är så skönt att bara få lägga allt man har på tyg, nål och tråd, om än bara för en liten stund.

Mittemellan allt så målar vi, jag och hon. Med vattenfärger, akvarell och akryl. Feministisk konst mest, men också sådan som bara är. Allt behöver inte ha en mening, allt behöver inte kännas på djupet - även om det här gör det.

Allt jag klarar är korta stycken nu. Att byta format är på gång, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte vem jag är i mitt skrivande, mer än stöpt i samma form som alla andra. Min identitet är okänd nu och det får vara okej.

6 juni 2018

6 juni 2018 - Nytt format.

Kanske skulle jag börja skriva i ett nytt format här. Så som jag vill skriva, hur nu det är. 

Det finns så många som jag ser upp till när det kommer till att skriva, för de får med känsla i varje ord. Det är slagkraft i varje mening de skriver och jag vet inte hur de gör riktigt för att det ska bli så. Att få någon att verkligen känna i det skrivna ordet är en magnifik egenskap och jag vill åstadkomma precis det med mina texter - vilket format de än må komma i. 

Jag vet att nyckeln finns i mig och inte någon annans skrivande - att skriva är trots allt ett personligt uttryck. Och jag tror att jag vet vad nyckeln kan vara för att jag ska komma någonstans i mitt skrivande.

Att slappna av.

Det låter så simpelt, men det känns så svårt. Hur ska jag slappna av i ett skrivande som är uppstyrt av skolans regler och lagar på hur en text ska se ut? Jag kan ju inte ens skriva en text utan raka marginaler sedan högstadiet. Kanske är det bra att det är så, men jag tänker så mycket på något som brukade kännas så lätt. 

Vardagsbetraktelser och det fina/fula/intressanta som livet har att erbjuda har gått mig förbi i jakten att få till den perfekta texten. Och det är så synd, för en text kan nog inte bli perfekt, en formulering kan liksom alltid förbättras när det är jag som skriver den. 

Jag provar ett tag så får vi se. Kanske undkommer jag min egen perfektionism så småningom, kanske inte. Vi får se.

27 maj 2018

27 maj 2018 - Jag vill inte vara rädd.

Hur skriver man om det som är svårast, när det gör så ont?

Jag vet inte hur jag ska börja riktigt för att det här ska bli bra, vet liksom inte hur jag ska formulera mig korrekt eller hur jag ska få ihop en text som hyser såväl saklighet som känsla. Det är viktigt för mig att min rädsla inför vad som händer inte ska ta över den här texten - för jag behöver inte vara rädd. Eller, det är åtminstone vad jag intalar mig.

Så.

Den kaosartade samvaron mellan mig och mina demoner har eskalerat. För att kunna förklara även det mest basala i det hela så måste jag gå tillbaka lite till hur det har sett ut förut, eller hur min sjukdom fungerar.

Jag har alltså schizoaffektivt syndrom, vilket jag har skrivit om förut, i ett inlägg dedikerat just till det. Där har jag låtit mycket utebli - för jag vet inte hur mycket jag kan låta andra veta utan att det blir till en sådan där grej där man plötsligt börjar se annorlunda på mig för att jag upplever saker i mitt liv som kanske inte finns, men som är högst verkliga för mig.

Jag började känna mig övervakad när jag var fyra år gammal. Jag kommer ihåg ögonblicket då det här fenomenet först introducerades i min hjärna och jag minns så tydligt hur rädd jag blev. Det var som om alla lampor slocknade i världen, för plötsligt var inte alla tankar mina. De som styr mig är inte snälla eller på något sätt tillmötesgående och jag har aldrig någonsin hört dem, förrän i fredags. 

Det var kort och koncist. Lite som en snabbvisit, där allt är av ondo. Jag har skrivit om det i ett annat format, på ett annat ställe: hostblomster.blogspot.se, för att det ska kunna vara ett val att läsa om det ur ett annat perspektiv.

Tio sekunder. Sedan tystnade han, mannen som i nitton år har varit med mig dagligen och fattat många självdestruktiva beslut. 

Jag förträngde det efter att det hände, till den grad att jag inte ägnade det en tanke. Jag tror att chocken i att ha hört något som uppenbarligen inte finns, som man vet är hjärnspöken, men som ändå är så verkligt måste försvinna från minnet ett tag för att inte få panik. Jag vill inte ha panik. Det var först när jag hörde en man på stranden, med liknande röst, som jag slungades tillbaka till händelsen.

Och.

Jag skriver om det här för att jag går emot allt då. 
För jag vill inte skämmas, vill inte bidra till stigmatisering.
Och jag vill inte vara rädd.

24 maj 2018

24 maj 2018 - Hemma.

Jag kan ofta fundera över begreppet hemma och vad det betyder för mig.

Ofta längtar jag hem, även när jag är just hemma. Och så har det varit sedan jag var liten. Jag har yttrat orden jag vill hem mer gånger i mitt liv än vad jag kan minnas och fått svaret du är hemma, nästan lika många gånger. Ofta är det när jag inte mår bra, när mörkret hälsar på och jag är rädd.

Allt jag vill då är att få vara hemma. 

Hemma är inte i lägenheten, eller i mitt barndomshem. Inte heller är det i hennes famn (även om det är det som hittills känts mest som hemma) eller i någon annans armar. Jag tror att jag kanske bär hemmet i mig, som en trygghet när jag mår bättre. När jag vill hem söker jag kanske mig själv, på något sätt. Jag vet inte.

Längtan efter en fast trygghet är kanhända oändlig, om det är så att jag försöker skapa ett hem i någonting flyktigt. Man bor ofta inte på samma ställe hela sitt liv, eller för den delen känner man inte samma personer för alltid. Människor och relationer de emellan är flyktiga, precis som allt annat, och hur negativt det än låter så kommer jag ändå till en slutsats, som jag skrivit om tidigare:

Ingenting är konstant i ditt liv, förutom du. Du behöver vara ditt hem, din bästa vän och kanske värsta fiende stundtals. Du är den du behöver lita på i alla lägen. Därför är det viktigt att bygga en stark grund för dig att stå på, för din egen skull.

Men så kommer tvivlet i mig. Att jag kanske inte alltid kan lita på mig, när det kommer till att vara min egen trygghet. Det är någonting jag har jobbat med hos mig själv i flera år nu - att vara min egen trygghet. Det är så otroligt viktigt, det där med en relation till en själv som är positiv. Att det inte alltid går är nog bara mänskligt, tror jag.

Kommer jag någonsin att komma hem?

23 maj 2018

23 maj 2018 - Min tjugotredje födelsedag.


Desperata tårar spränger bakom stängda ögonlock. Klumpen i halsen växer allteftersom tankarna hinner ikapp mig - det ska ju inte vara såhär. Inte nu, inte någonsin.

Igår inföll min tjugotredje födelsedag, en dag i flera veckor varit exalterad över att fira. Även om tjugotvå har varit ett bra år, har jag sett fram emot ett nytt att uppleva, att liksom sluka bit för bit. Livsglädjen, den som i många år varit obefintlig, har lyckats växa fram och blivit starkare, och jag uppskattar livet mer än någonsin.

Men så, i fredags, efter en knapp veckas lycka och inre lugn så försvann golvet under mina fötter. Tankarna, de där som inte är mina, är så intensiva att jag inte kan hjälpa att skrika. Åt mig själv egentligen, men till synes åt katterna. 

Jag går ut och sedan kommer jag aldrig mer tillbaka.

Inte mina ord, utan deras. Jag är i kroppen som numera är som ett skal och ser på när jag skriker, gråter och hotar med att försvinna. Katterna förstår inte, de gör ju egentligen ingenting fel. Och orden som min mun yttrar, yttrar egentligen en femtondel av det jag får beordrat i min hjärna. 

Det suger, i sin helhet men också i synnerhet när det kommer till energi och jag lämnas trött och eländig, vilket inte gav lördagen de bästa av förutsättningar. Och visst vaknade jag pigg, men sedan hände någonting. Ett anfall, eller kanske snarare en term jag inte använder eftersom det inte känns rätt eller ens politiskt korrekt - ett psykbryt. Det som hände orkar jag inte gå in på, det hela var mycket konstigt och främmande för mig - men det jag tar med mig är att det var ett varningstecken. Ett tecken på att börja ta det lugnt. Ett tecken på att prata med någon och få hjälp.

Jag ringer min sjuksköterska på måndagen och får en akuttid på tisdagen, trots att vi ska träffas redan på onsdagen. Väl där är jag nära på att läggas in på avdelning igen, men jag vill inte det. Inte på min födelsedag, trots att det är en dag som alla andra, egentligen. Jag får träffa läkaren och får ångestdämpande utskrivna och medicindoser höjda. Det är alarmerande att jag mår såhär när det nyss har varit så bra, konstaterar de .

Att vara sådan här, gränspsykotisk och trött/ledsen/frustrerad på grund av det, är just tröttsamt/ledsamt/frustrerande. Jag trodde ju att jag skulle få må bra nu.

Men jag kommer att vara okej igen, så småningom. Det kommer fler födelsedagar, fler tillfällen att fira livet. Det ordnar sig - det har jag bestämt.

Min födelsedag var fin, trots katastrofalt mående.  Jag firade med min älskade och mina föräldrar. Nästa kommer att bli ännu bättre.

16 maj 2018

16 maj 2018 - Kort meddelande till mig själv och allmänheten.

Jag kanske inte skriver här på ett tag.

För jag skriver, och det passionerat.

På tre dagar har jag skrivit över tretusen ord.

Vilket är stort.

Kanske inte för alla, men för mig.

Och jag är så lycklig över detta.

Hädanefter ska jag glädjedansa.

Och det med ord.

4 maj 2018

4 maj 2018 - Dagskontrast.

Det skiljer så mycket, men ändå så himla lite, mellan dagarna i händelser och mående. 

Igår, när jag varit på studiebesök där jag ska ha min nya sysselsättning, var jag otroligt trött men ändå så himla glad. Glad över så mycket som kanske skulle varit så litet för någon annan. Och att gå hem i småstadsregnet var inga problem i hennes sällskap, efter en givande timme i de lokaler jag ska vara varje vecka från och med slutet av maj, och med det blommiga paraplyet jag fått av min bästa vän i hand kändes varje droppe som regnbågsdroppar. 

Idag har däremot inte bara gått i trötthetens tecken, utan även i den psykiska ohälsans tecken. Således kommer resten av den här texten vara mitt sätt att reda ut vad som egentligen hänt med min hjärna idag - mest för att jag ska få lite tydlighet i allt som hänt under dagen. Och det känns tråkigt att det ska behöva bli så, att jag ska behöva skriva om sådant som gör min värld mörk. Men det är ju en del av mig och ska egentligen inte behöva bortförklaras som någonting annat i hopp om att ingen ska se ner på vad jag väljer att dela med mig av. Och kanske är det för andra som för mig, att andras erfarenheter i ett icke-triggande syfte kan ge mig mening i den mening att jag får mer kunskap och livserfarenhet (även om det inte är min egen) att hantera mig själv och mitt mående med. Det är ett ämne för ett helt annat inlägg, men jag tänkte att om det är så, så är faktiskt mina erfarenheter lika intressanta/viktiga/värda som någon annans för att det kanske möjligen kan hjälpa på något sätt. Därmed borde jag inte ursäkta att jag kommer att dela med mig. 

Vidare till dagens mående och mörker.

Jag börjar dagen, eller kanske snarare natten, med extrema mardrömmar. Jag vaknar om och om igen och varje gång lyckas jag drömma någonting nytt. Det ena värre än det andra och jag känner mig långt ifrån utvilad när jag ska gå upp. För att inte gå in på exakta klockslag eller händelser så hoppar vi över till det som faktiskt satt spår för resten av dagen

Trigger warning för de som inte vill höra om mörka tankar/inkräktande tankar. Inga beteenden nämns eller har för den delen utförts och jag mår bättre nu. Det kommer en bra låt i slutet, lyssna på den och gör någonting annat sedan. Jag lovar att jag inte blir ledsen.

Jag gör mitt alldeles innersta för att kunna ha en så bra dag som möjligt, men så plötsligt märker jag av dem i periferin och de är inte vänligt inställda. Jag blir förvånad för de har lämnat mig ifred i en vecka ungefär och jag har tänkt på dem som snällare än vad de är i och med att jag inte riktigt känt mig i kontakt med det mörkret på ett tag. De vill att jag ska skada mig, gärna till den grad att det är irreversibelt. Till skillnad från när jag var yngre, så vet jag att jag inte vill, vad de än försöker påstå. Jag kan lyssna, men aldrig agera utefter de inkräktande tankarna. Aldrig någonsin.

Så jag går in i köket och faller ner i en hög av armar och ben i intill det svala kylskåpet och viskar och sedan skriker åt dem att sluta. När energin är slut, tar jag mig med nöd och näppe till sovrummet för att bara få en kram, bara få berätta att det är precis som det är. Och räddningen kommer i Lovisa, den kommer i katterna, den kommer i att bli distraherad med Yatzy ute på en solig balkong.

Jag hittar låtar som gör mig lugn, som versionen på I say a little prayer här nedan och det får mig att tänka på annat en stund. Ibland tänker jag att minuterna i en låt är vad som krävs för att räddas. Och när minuterna är slut, finns nya minuter att tillgå.


Det gör mig mest ledsen att jag har insett att det är såhär det är. Att vissa dagar är bra och andra inte. Kontrasterna är vad som gör livet spännande - det är vad jag har hört iallafall. Jag tänker mer att de dåliga dagarna gör de bra ännu bättre, i och med just kontrasterna. Men jag vet inte. Imorgon blir nog bättre.

Det ordnar sig.

26 april 2018

26 april 2018 - Den personliga utvecklingen som konst.

Jag döper det här inlägget utan ett enda skrivet ord eller färdig tanke. Något svävande om att förlusta sig i sin egna personliga utveckling står väl kanhända på skrivschemat, men om det är där det här kommer att sluta är osäkert.


Det slår mig gång på gång att jag har kommit så långt i min utveckling, även när det känns som om jag mest står på samma ställe och trampar. Min inställning till livet, mitt sätt att hantera känslor och situationer, och så mycket annat har kommit att bli mycket mer positivt än det någonsin varit tidigare. 

Och jag vet. Det låter som om jag skryter. Som att det är lätt och bara att göra. 

Men det är svårt. Jag har kämpat konstant i åtta år, sedan jag kom till barn- och ungdomspsykiatrin för första gången, för att komma någonstans som inte går att härleda till att färdas bakåt. De gånger som jag inte kunnat ana en ljusning alls under åren har varit otaliga, många fler än de då jag sett en strimma ljus färdas genom det mörker som omslutit mig, men nu. Nu ser jag det och känner att någon gång kanske det kommer att lätta tillräckligt för att kunna leva i ljuset och se tillfälliga mörka moln på himlen.

Såhär är det: Jag inser att mina förutsättningar inte nödvändigtvis tillåter mig att leva i ständigt ljus, men jag kan hoppas och jobba för att ha det så ljust som möjligt runt mig. En får ju jobba med det en har som bas för att sedan göra ett konstverk. Och till skillnad från damen jag och Lovisa mötte på konstgalleriet i småstaden där vi bor, så tycker jag att allting är konst om en bara betraktar det som just det. Vissa föds med en slät, vit canvas medan andra får en trasig duk av tunt papper. Med rätt verktyg kan allting bli konst. 

Någonting säger mig att jag kommer att se tillbaka på det här och undra hur jag tänkte, när livet och tillvaron inte ser så ljus ut. Och framtida jag kommer säkerligen att vilja veta om de lärdomar jag kommit fram fungerar för mig. Det finns ingen universell lösning, men jag tänker att mina råd för den jag är idag kan komma att hjälpa den jag är om x antal år. 

Så.

Idag slog blixten ner. Klockan var 09:17 och jag skulle aldrig önska någon en känslomässig storm som den jag upplevde då. På något sätt tog jag mig ur det allra värsta, tog skydd i säkerhet, men efter det kändes jag helt ihålig i timtal. När jag skriver det här, 22:32, är jag okej igen. I vanliga fall skulle det ta mig dagar att återhämta mig, men idag klarade jag det på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Det finns strategier, tankesätt och saker som hjälper mig komma på fötter igen.

Strategier:
Lokalisera känslan.
Prata med någon; över telefon, i chatten eller i verkligheten.
Fokusera på en känsla, hur saker känns mot kroppen och hitta något som känns bra. Fokusera på det.

Tankesätt
Det är okej att ta tid.
Det är okej att känna.
Det är okej att vila.

Det är okej.

Saker:
Kramar.
Musik.
Katter.

Slutligen: Det är okej att känna och det kommer att bli okej, förr eller senare. Även när döden känns mer lockande än livet, kan det finnas någonting att leva för. Det kan vara svårfunnet, men det måste finnas. Det måste finnas något, för det kan vända. 

5 april 2018

5 april 2018 - Avig uppdatering.

Det var länge sedan jag skrev nu.

Sedan sist har jag gjort många försök med att nysta i vad som händer i mitt huvud och kanske också då, på något sätt, nå ut. Jag har påbörjat ett inlägg, skrivit flera rader om någonting som för stunden känns relevant och sedan stängt ner, väntat och till sist påbörjat ett nytt. Och sedan skrivit, stängt ner, väntat och börjat om igen. Det är en märkbart repetitiv procedur, vilken redan från början gått mig på nerverna likt en dunderhit när sommar möter höst. 

Problematiken ligger i att det jag skriver måste duga, vad nu det betyder. Jag vet verkligen inte - kanske duger allting egentligen, eller så kommer det aldrig att göra det? Mina slutsatser hittills känns diffusa, nästintill flummiga. Den mest klara är något i still att man kanske kan likna skrivande, som faktiskt är en erkänd kreativ process, vid att måla. Konstnärskapet som finns i att måla, där allt från teckningar till tavlor är just konst, borde på något sätt styrka konstnärskapet i att skriva, som i att alla texter är ett konstverk. I den sortens tankebanor är mina textalster, oavsett typ, något slags konstverk. Om jag ser det så kanske det blir enklare att låta varje text vara, precis som jag lämnat den och låta min prestation i skrivandet vara irrelevant.

Med det sagt ska jag försöka mig på en uppdatering av det kortare slaget, för att öva på det där med att släppa taget om perfektionisten inom mig och för att nysta lite i det som är livet just nu. Ofta kommer jag lite närmare klarhet med allt i och med skrivandet, vilket är en stor drivkraft att om igen försöka få ihop någonting här.

De senaste veckorna har, på ett något lugnare sätt än vanligt, varit turbulenta. Jag har sedan januari börjat med en ny medicin, gjort höjningar och hoppats på en mer stabil tillvaro. Medicinen, som i grunden är antidepressiv, har gjort mig lite mindre ledsen, men också gjort min redan tveksamma verklighet ännu mer overklig. Eller att det är medicinen är vad vi tror, jag och mitt skyddsnät. Nya symptom på sjukdom har kommit upp till ytan och visst, det är inte värre än att jag klarar av det men jag får anstränga mig för att skilja vad som är verklighet och inte. När de två vävs samman står jag handfallen inför frågan; Är det här sjukdom eller någonting annat?

Det där med att inte känna igen sina händer när man tittar på dem, att inte känna igen sig själv i spegeln och att känna sig främmande inför sin egen existens är inte helt ovanligt för mig. Det kommer och går i perioder, men så har det tillkommit annat som gör mig, för att uttrycka mig enkelt - konfys. För att förklara kort så känner jag inte igen personer jag möter. Jag ser vem det är, men jag känner inget band till personerna ifråga och ibland har jag svårt att veta hur jag känner personen. Ofta försvinner namnen samtidigt. Det är svårt att förklara vad det är som händer nu - jag vet knappt själv.  

Men så, utöver allt som är mående och inre stress, händer det faktiskt positiva saker nu. Vi ska flytta till en större lägenhet om så snart som två veckor, jag ska försöka hitta en bra sysselsättning och sist men inte minst så står våren för dörren och jag kunde inte vara lyckligare för det. Det kommer att bli okej till slut.