14 augusti 2019

14 augusti 2019 - Camellia Sinensis.


Har så himla mycket att skriva, om livet och bräckligheten som följer med det. Viktigheter och dravel. Men viktigast nu är att dokumentera någonting större än vad som är i mående och tillvaro. Att jag investerat i ett konstverk som numera sitter på min vänstra överarm. Sedan i måndags är jag tatuerad, som synligt på bilden ovan. Är mer än nöjd, men också så himla glad att jag trotsade nervositeten för hur det skulle kännas, att jag inte vände om när jag kom till grannstaden och åkte hem igen. På något vis känner jag mig lite mer hel nu, rent kroppsligt, än innan. Och det måste ju tyda på någonting bra. Det är en investering för livet, tänker jag.

9 augusti 2019

9 augusti 2019 - Storartat.

Tröttheten i kropp och hjärna är alarmerande tung. Allt jag är skriker att jag behöver blunda eller släcka lampan eller allra helst göra både och. Jag gör ingetdera. Vet inte om jag är mitt livs egna rebell, eller om jag bara är dumdristig. Oavsett så är jag här nu, i skrivartagen. Inte kanske skrivandet jag önskar - har ju sedan jag lärde mig läsa och skriva en naiv bild av författardrömmen. Att skriva sena kvällar, helst på storartade verk som hamnar någonstans. Ja, som blir någonting. Nu skriver jag här istället, för jag tänker att skrivande föder skrivande. Och skrivande är väl också storartat, i sig alltså, menar jag. Om inte, så är det åtminstone skönt för mig att hitta en egen ventil som är bara min. Platsen som är här är ju liksom bara min och det är så fint.

Det känns som att jag blivit bättre på att iaktta och beskriva saker och händelseförlopp. Inte att återberätta som så, inte nödvändigtvis i ett syfte att få någon annan att förstå precis vad som hände eller hur någon var när jag såg dem, utan snarare som att exempelvis måla upp en karaktärsbeskrivning i huvudet för mig själv att bevara. Jag analyserar det, inte personen i sig kanske, men min egen beskrivning av människa eller annat objekt för mig att beskåda. Och jag blir fascinerad precis varje gång.

Och jag tror att det kan vara början på skrivandet, som jag vill att det ska vara. Som jag vill att det ska kännas. Och att det kan bli storartat, för mig. 

4 augusti 2019

4 augusti 2019 - Att landa och sockervaddskärlek.

Det är någonting med att landa. Kanske för att det finns så många sätt att göra det på, kanske för att när en gör det så känns det som det enda rätta sättet att göra det. Det senaste har jag haft uppenbarelsen av fenomenet att landa flera gånger på ett sätt som känns välgörande för själen. 

För mig kan att landa vara att hitta tryggheten i hennes famn. Att spela sällskapsspel, eller känna värmen från en sovande katt mot bröstkorgen. Det kan också vara att på något klyschigt sätt hitta sig själv stående i havet i solnedgången, eller att landa i en säng borta eller som nu - hemma. 

Jag tror att det är ett fint sätt att hitta lugnet, att landa. Och jag vill så gärna tro att alla har möjlighet till att någon gång få ro att göra det. För mig har det inte varit lätt att hitta dit, jag har alltid varit flyktig och drömmande. Och jag älskar att jag kan vara det nu, men att också, samtidigt, kunna landa. Till och med när verkligheten inte riktigt finns, som nu, kan jag landa i ett ögonblick eller en mer bestående livssituation. Det är så fint att det får vara så. 

I helgen har vi varit på semester på västkusten, vid Lovisas farföräldrars stuga. Där har vi badat i havet och ätit glass. Och jag har lyckats hitta tillbaka till sockervaddskärlek - sådan som klibbar när en nuddar vid den och vars känsla alltid finns kvar där, precis där den var. Jag tror mer på det än nykärheten, som är förväntad att ta slut. 

Det är ännu något jag landat i nu, lite mer nu än förut. 

20 juli 2019

20 juli 2019 - Som alltid, som aldrig.

Jag tänker på att skriva bok. Som alltid. Tänker på att hålla föredrag. Som aldrig.

Det är såhär.

Hela mitt liv har i olika grad handlat om att vilja författa någonting storslaget. Kanske inte storslaget för andra, men för mig. Storslaget som i att skriva klart. Vara färdig. Kunna läsa min text utan att hata mig. Sedan jag lärde mig läsa de enklaste av meningar, någon gång vid fyra års ålder, så har jag velat skriva. Velat beröra. Andra, men också mig själv. Men jag tror aldrig jag skrivit klart en berättelse, en som är novell mer än någonting annat, som varit längre än fyra sidor. Särskilt inte utan att slänga den efteråt. Jag är min största kritiker, i allt jag gör, men mest i skrivandet. Men det är min största, högsta, bästa dröm - att författa någonting storslaget.

Och så det där som aldrig hänt.

Aldrig någonsin har mitt liv kretsat kring en dröm att hålla föredrag. Jag är den som har fått panikångest innan, under tiden och efter jag pratar inför människor i grupper större än tre, mig inräknad. Första gången var jag sex år och skulle läsa högt för klassen, ingen satte press på mig mer än jag själv, men det hindrade mig inte från att låsa in mig på korridorens lilla toalett och satt med sådan panik i kroppen att jag missade resten av lektionen. Det var först när jag efter ett tag när jag börjat gå inom vuxenpsykiatrin som jag insåg att jag vill prata, föreläsa, om hur det är att leva med en psykossjukdom från ung ålder. Prata om hur livet kan se ut, hur det faktiskt ser ut och hur det måste finnas ljus för att det ska finnas mörker.

Men. Dessa hänger inte ihop.

Jag vill inte skriva en bok om liv med sjukdom. Vill inte att jag ska vara bara sjukdom, alltid. Jag vill vara mer. Vill skriva mer. Fiktiva historier om kärlek och kanske poesi när jag knäckt koden. Det ska gå, med tid. 

Allt brukar ju ordna sig.
Med tid.

10 juli 2019

10 juli 2019 - Aldrig i livet.

Aldrig i livet. Inte en chans att jag, någonsin, reser mig ur sängen, någonsin igen.

Tröttheten är alarmerande djupt innanför min hud. Ångesten har vänt taggarna åt alla håll möjliga. Men så, plötsligt sitter jag upp, utan att ha märkt det. Det är inte ett mirakel i dess sanna bemärkelse, men det känns tveklöst mirakulöst. Jag sitter upp och gnuggar sömnen ur ögonen.

Men aldrig i livet att jag går någon annanstans nu. Detta får räcka.

Plötsligt har jag på mig kläder. Jag har packat väskan med provtagningspapper och har bilnyckeln i handen. 07:56 låser jag dörren, som att det vore en självklarhet. 

Aldrig i livet att jag kör bil till vårdcentralen, det gör jag inte. Det går ju inte, för jag kan inte.

Men jag startar bilen och kör ut från parkeringen, den där postbilarna alltid kör alldeles för snabbt. Jag kommer fram och jag tar proverna själv. Och jag kör hem igen, trots att jag tänker "aldrig i livet". 

Jag klarar mer än vad jag tror. Jag gör faktiskt det.

Gårdagen bevisade det för mig.
Jag bevisade det för mig.

30 juni 2019

30 juni 2019 - Ode till det tredje hjulet.

Det är nästan fullt på de gräsmattor som nu frodas vid småstadens utomhusbad, de som kändes vara så nära på att självantända i torkan ifjol. Kroppar i alla former, färger och åldrar samsas på filtar i de vindar som inte längre kan beskrivas som ljumma. Det är inte fjolårets hetta, men det är en intensiv och mjuk värme som inte går att undkomma utan att doppa sig. Doften av solskyddsfaktor blandas med klor och skratt blandas barnskrik som sedan ekar över vattenytan från de som leker på den stora hinderbanan i bassängens djupa ände. 

En söndag förmiddag blir till söndag eftermiddag när jag ser henne. Det tredje hjulet till ett nyförälskat par i tonåren. Jag blir illa berörd, men får liksom spara på allt som är känslan att gå fram och påbörja räddningsaktion. Men hon ser så olycklig ut och jag vet. Jag vet precis, exakt hur det känns. Jag har varit där själv.

ni har lagt er på rad,
på en filt i bräcklig skugga
- han ytterst och hon bredvid.
och så du, 
 precis bredvid men ändå
en kilometer bort.
du ler inte när de skrattar,
för de inkluderar inte dig.
långt ifrån road, 
verkar du göra det här.
inte för dig,
bara för henne.

jag ser dig, 
en gång var jag du.

- 30 juni 2019


23 juni 2019

23 juni 2019 - Full fart framåt.

Känslan av att backa, stå still och röra sig framåt samtidigt är slående. På något sätt är jag allt annat än stillastående, men det känns som att jag trampar i samma fotspår, istället för att bana ny väg genom terräng jag ännu endast sett i horisonten. Så som jag vill att det ska vara. Att ana nya vidder, nya sätt att se på saker och upplevelser att uppleva, utan att komma dit snabbt nog är frustrerande. 

Jag är en person som vill mycket när jag vill. Men som i alla liv kan det finnas hinder som faktiskt inte går att varken rucka på eller klättra över, hur mycket än viljan finns där. 

Det är något fint i att hitta nya vägar när det händer. Att tillåta sig göra det, inte bara för att en måste utan för att en faktiskt kan. Hitta nya lösningar är tecken på uppfinningsrikedom, tänker jag, och det är ju positivt. Så kanske behöver jag tänka ännu mer som så framöver.

Jag backar i form av skrivande och kreativitet, men kanske är det på bättringsvägen nu. Och jag står still i en del saker som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men att stå still ger ju betänketid. Typ. 

Men så rör jag mig framåt. I nittio kilometer i timmen förbi fartkameran, i bilen som jag kör med mer självsäkerhet än vad jag har gjort på nästan fyra år. Och jag rör mig framåt i förhållandet till hur jag hanterar mitt mående och hoppas mer än någonting annat att det håller i sig. Jag ser framstegen.

Även om jag inte mår bra, så hanterar jag det så bra som jag tror är möjligt med mina förutsättningar  och det är någonting så himla fint i det. Att det, trots tillfälliga dippar, på det hela taget bara går uppåt nu. 

Skrivandet ska jag jobba på. Passioner som den jag känner för skrivandet är viktiga att hålla fast vid. Och är det någonting jag vill så är det att känna passion. Livet blir så mycket bättre då.

11 juni 2019

11 juni 2019 - Ett ögonblick.

Jag klappar henne över håret när hon ska somna. Hon är förståeligt trött, med bihåleinflammation och en lång dag bakom sig. Hon är också det finaste jag vet, oavsett hälsotillstånd. Oavsett vadsomhelst. 

Och hon ser upp på mig med sömnig blick, innan hon stänger ögonen och drar en djup suck. Andetagen blir djupa och hon ser fridfull ut, på ett sätt som jag inte sett henne vara sedan förkylningen satte klorna i henne från första början. Det får min något uppjagade hjärna att lugna sig lite. 

Klockan har passerat midnatt och det är egentligen dags att sova för längesedan, men jag kan inte göra det hur mycket jag än försöker. Men det är en annan orsak nu än det var nyss - jag har bytt fokus, från taktila hallucinationer och förväntansångest inför en hektisk morgondag till en rofylld fästmö precis bredvid. Från stress till lugn. Allt jag vill är att ta in det här, det fina som är hon.

Min Lovisa.

9 juni 2019

9 juni 2019 - Vallmodiken och LP-skivor.

Vallmodiken kantar vägen på vår väg hem.

Det är jag som kör och jag gör det på något sätt som om det är det enda jag någonsin gjort. Och jag trotsar rädslan, trotsar den ofrivilliga trotsen - den som säger att jag inte behöver köra för att det är läskigt, trotsar regn och tillstymmelse till trötthet. Jag bara gör och det känns så himla fnittrigt och fantastiskt. 

Dagen börjar kärvande, mest på grund av trötthet, men känns bra nästan tolv timmar senare. Vi har varit hos Lovisas föräldrar och haft det mer än fint, med god mat och bra sällskap, åkt till närakuten (som bytt namn till det från jourcentralen) och handlat för kvällsmys i form av snacks och dricka. Vi är värda det. 

I skrivande stund lyssnar jag på Elton John. Inte på Spotify, inte på CD-skiva, utan på LP-skiva på min lilla, bedårande skivspelare. Äntligen har jag tagit fram den, äntligen har jag hittat laddaren och äntligen har jag orkat fixa med allt vad skivor och musik heter.

Jag tror verkligen att musik kommer fram bäst, liksom mest genuint, via skivspelare. Kanske inte med bäst kvalitet, men tveklöst med bäst känsla. Det lilla knastret från nålen mot skivan, den fina visuella känslan som kommer från en snurrande skiva. Jag tror faktiskt inte att någonting kan slå det för mig, rent känslomässigt. 

I den lilla staden där jag bor finns en skivaffär. Jag har varit där en gång och gillade det oerhört mycket. Skivor i olika format, högt och lågt, och så fantastiskt välsorterat. Och nu inser jag att jag måste dit igen. 

Den här dagen har varit trasslig men fin känslomässigt.

Och jag avslutar den på topp.

7 juni 2019

7 juni 2019 - Trettio grader i juni.

Det är för varmt, precis som förra sommaren.

Juni kommer med regn, men också med tät, klibbig värme. Det är trettio grader, ibland trettiotvå. Iallafall under dagen. Att gå ut är som att gå in i en bastu. Att dela säng är en inbjudan till att vakna i en pöl av sin svett. Det känns som förra sommarens värmeplåga om igen. Och jag har aldrig varit förtjust i värme, särskilt inte en värme som denna.

Det är ljust redan klockan 03:15, känns det som, men solen gick upp först 04:05 enligt internet. Oavsett har jag varit vaken sedan typ 02:45. I en pöl av min egen svett, med kaminvarma handflator och fotsulor.

Det är för varmt,
det är för varmt.
Det är alldeles,
alldeles för varmt.

Jag tycker verkligen det.

31 maj 2019

31 maj 2019 - Basen djupnar, ångesten lättar.

De petroleumgröna hörlurarna sluter tätt runt mina öron och jag trycker på play, spelar den tyngsta låten jag har i mina spellistor, på repeat. Länge. Höjer volymen, känner musiken genomborra mig. Kroppen liksom fylls av basen, nästan så att jag känner sängen under mig darra med mig. Den är mörk i text, men också rent instrumentiellt. Älskar melodin, fastnar i den djupa basen.

billie eilish - bury a friend

Kanske är det så att jag bara behöver få känna vad-det-nu-är-som-händer-i-mig tills det inte går att känna mer. Eller kanske behövs det bara en annan känsla. Mörkare än innan, mer intensiv.

~o~

Jag byter låt, lättare och mer drömmande, tankeväckande på ett annat plan. Fortfarande på samma volym, fortfarande på repeat. Vill känna men inte på samma överväldigande, kanske lite väl mörka sätt. Vill hitta hopp, vill hitta ro.

dodie - ready now

Jag tror att det här är världens bästa låt för att hitta hopp. Iallafall nu, när jag lyssnar på den. Känner att trycket över bröstet lättar. Jag kan äntligen börja andas igen.

~o~

Ännu ett byte, kanske ett sista. Högre volym, men låter repeatfunktionen vila. Andas in, andas ut, tar ett djupt andetag och suckar lite mindre missnöjt. Tittar på en nöjd svartvit katt som ligger på andra sidan sängen. Musiken är betydligt gladare nu. 

ingrid michaelson - the lotto
brother leo - push up
tim shou - acapella

Och så har ångesten lättat en aning, tillräckligt för att klara av att få luft igen. Taggarna som var såväl inåt som utåt har mjuknat. Det hjälper inte alltid, men ikväll gjorde det ju det. Hjälpte.

28 maj 2019

28 maj 2019 - I ordning de lämnat mig.

Är i en period av saknad. Sådan där saknad som mitt huvud kan mota bort, men som kroppen inte kan släppa riktigt, trots att jag skulle behöva att den gör det. 

Morfar. I min saknad till morfar är jag kanske aningen naiv. En snart sjuårig Elin kunde bara uppskatta människor för vad hon såg, utan vidare analys. Och när min morfar dog, var jag just en snart sjuårig människa med ett fantastiskt sätt att se människor - utan en vuxens skepsis, utan vetskapen om att även de finaste av människor kan göra saker som gör andra ont. Nu har jag aldrig hört en enda negativ sak om min morfar och det tycker jag är fint. Jag ansåg länge att han var min bästa vän, mycket för att han förstod mig och ville visa mig ord. Om det är någonting en kan ärva, tror jag att mina ord kommer från honom. Kärleken till ord, nyfikenheten i att skapa nya meningar och att sedan sammansätta meningar till någonting mer, någonting större. Jag minns oerhört lite av min morfar, såhär sjutton år senare, men jag minns det fina. Som till exempel hur vi dansade omkring, jag på hans fötter, och hur han med hela sin tyngd råkade trampa på min ena tårad, i synnerhet stortån. Även om det gjorde fysiskt ont, så kan jag inte minnas att jag blev ledsen - men det blev han. På sig själv. Hur han sedan försökte ge mig godis ur en gömma innan middagen, men att mormor kom på honom. Eller hur han varje morgon gick förbi på andra sidan gatan från min förskola för att hämta tidningen och jag stod och hoppade vid stängslet och ropade på honom. Ibland hörde han mig och gick över, trots att det fattades övergångsställe just där.

Det är liksom inte stora minnen, men det är minnen värda att minnas.

Kitty. Det är underligt hur en del kan sakna djur som gått bort så innerligt, när andra ser dem som "bara djur". Jag tillhör kategorin som går sönder, helt och fullständigt, när jag förlorar ett husdjur som jag känt samhörighet till. Kitty var min första egna katt, som jag köpte som åttaåring från Djurens vänner. 2,50 kronor tassen, så sammanlagt en guldig tiokrona. Det kändes stort att få ansvar och att lära känna en randig katt som älskade mig från dag ett. Jag skulle fylla nitton år det år som Kitty blev allvarligt sjuk och jag en fredagskväll fick fatta mitt då värsta beslut, att låta veterinären avliva min bästa vän. Det var det eller att låta henne lida in i det sista - diagnosen var en dödsdom. Jag höll henne i min famn när medlet började verka. Jag trodde att jag skulle dö av emotionell smärta. Det gjorde jag inte, men det kändes som att hjärtat brast, åtminstone på sina ställen. 

Erik. Jag träffade Erik första gången när jag var typ nio år gammal och mycket skeptisk till män. Särskilt långa män i skägg. Så jag spenderade första året eller så i något halvt skeptiskt, halvt småskärrat tillstånd, när jag var runtomkring honom. Men med åren så mjuknade jag inför den fantastiska människa han var. Han, som inte alltid varit en del av mitt liv, blev rent tekniskt min ingifta morbror. Men för mig kommer han alltid att vara min morbror. Punkt. Jag har aldrig träffat någon som varit så ödmjuk inför livet, som kämpat för överlevnad men som aldrig klagat. Han förstod mig, på ett sådär fint sätt som jag inte trodde var möjlig. Och jag vill tro att jag förstod honom också. Vi var så olika, men lika på samma gång. Jag uppskattar så att vi fick träffas, att han träffade Helena, att det hade varandra. Och att våra vägar möttes.

Mormor. Älskade mormor, som jag fick så mycket tid med de sista sex åren av tiden vi hade tillsammans. Som jag på ett annat sätt än med morfar, kan minnas i mer detalj. Kanske fick vi inte så mycket tid den första halvan av livet, men vi möttes verkligen i en tid då jag behövde det och hon behövde mig. Min mormor, som var lika mycket kattfantast som jag, som lagade god mat och som började prata bred norrländska när hon pratat med någon i telefon som var hemma i Skellefteå-trakten. Som inte riktigt kramades eller sade 'jag älskar dig' men som efter lite tid började kramas och gilla pussar på pannan när den sista stroken tog talet och släppte gränserna. Och som till slut kuttrade nöjt när någon sade 'jag älskar dig'. Jag saknar henne något innerligt och har precis (mer än två år efter hennes bortgång) förstått att hon inte längre finns mer än i minne och hjärta. Men jag försöker tänka att det får vara okej, även om det inte känns okej.

Esther. Ännu har jag inte klumpen i halsgropen släppt. Ännu bränner det bakom ögonlocken. Det har gått tre månader och en vecka. Och kanske är det löjligt att veta på veckan hur längesedan det var sedan mitt livs svåraste beslut. Sedan en psykiskt instabil, tandsjuk, men i övrigt helt fantastisk katt fick ta sitt sista andetag. Jag vet att hon inte mådde bra, men det hindrar mig inte från att vara ledsen. Esther var den finaste katt jag någonsin kunnat önska mig, och då har jag haft Kitty i mitt liv. Katter passerar oftare än människor gör, men ingen jag någonsin träffat har varit som Esther. Esther, som jag matade med rått kött direkt ur handen när hon vägrade äta, som jag pussat på nosen när hon lagt sig tätt intill för att sova. Som jag tröstat, som tröstat mig.

Saknad är vad saknad är. Ofta innerlig och så genuin att den gör kroppen till ett etui vars insida är fyllt av smärta. Och jag tror att ibland är det bra att känna, för att få det gjort. Saknad kanske inte försvinner, men det kan avta i intensitet. 

Och jag hoppas så att det gör det igen.
För allt jag behöver är att andas.
Få luft. Igen.

27 maj 2019

27 maj 2019 - Viss musik dör aldrig.

Kanske 2009. 

Jag dansar och gör piruetter på det ljusa klickgolvet i mitt rum. Mest till Hello Saferides skivor som jag beställt från en sida på internet. Mitt rum, det på nio kvadratmeter med tillhörande kokvrå och lägst takhöjd i huset, tjänar som dansgolv allt oftare nu. En vecka har gått sedan paketet kom i brevlådan, och jag kan nästan alla ord i texterna, iallafall takten utan att tveka. Och jag dansar som om det inte finns i någon morgondag.

Mina föräldrar knackar på, frågar om jag gillar musiken.

"Ja, detta vill jag dansa till när jag flyttat till en egen lägenhet."

En till piruett.

2015.

Jag spelar samma låt som jag gjorde när mina föräldrar frågade mig om musiken jag köpte när jag var fjorton eller femton. Jag dansar och gör piruetter, i min första lägenhet. Esther tittar på mig från elementet vid fönstret. 

Viss musik dör aldrig, utan ger möjlighet att resa genom tid och rum.

Detta är ett exempel på sådan.

21 maj 2019

21 maj 2019 - Slutstation linje 23, anslutning linje 24.

Tjugotre. 

En upplevelse, som på det hela taget påbörjades under katastrofala förhållanden för att sedan ta mig vidare på ett äventyr med ett känsloliv som spelat på hela registret och sedan avslutas i något slags kaosartat lugn. Jag tror att jag hade hoppats på mer. Mer positivitet, större personlig utveckling. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men sedan blir det ju sällan så.

Tid är något så stort och komplext, så innerligt förvirrande för min hjärna att hantera, men ändå är det så jag mäter mitt liv i mångt och mycket. Det är mycket möjligt att det är därför jag ser på ett år som en väl placerad måttstock att mäta utveckling, framgångar och förluster. Eller så är det för att samhället har lärt mig det, precis som det lärt alla andra samma sak. Och just därför kanske tid är relativt, på något sätt det en gör det till. Men vad vet jag, som får svindel av tanken på allt vad stora existentiella frågor är?

Inför ett nytt år har jag några eller många, kanske inte mål, men förhoppningar.

  • Först och främst vill jag bli snällare mot mig. Kanske förtjänar jag det. Jag vill tro det.
  • Sedan vill jag köra mer bil. Köra bil själv. Det är väl mest en önskan om större självständighet, kanske. Och det är otroligt viktigt för mig.
  • Känna mig trygg i mer av det jag gör och upplever.
  • Tillåta mig själv att känna, men att bli bättre på snabba analyser så att jag inte blir lika taggig när det inte är nödvändigt eller berättigat. 
  • Hitta tillbaka till kreativiteten. Skriva mer, rita och måla mer, musicera mer, fotografera mer.
  • Läsa. Läsa mycket, lätt och lite tyngre litteratur. Vill hitta tillbaka till kärleken jag alltid funnit med näsan i en bok. Påbörja bokprojekt.
  • Uppskatta mer. Livet, människor, mat. För vad det är, vad det har potential att bli.
  • Lyssna mer på musik.
  • Dricka mer te.
  • Våga vara jag. Våga trotsa rädslan att inte tillfredsställa andras önskningar om vem jag borde vara. Gå mer efter filosofin jag är jag och jag duger.
Det kanske mer är generella livsmål, som sträcker sig över mer än ett år. Men det är och det är viktigt att de finns. För jag tror att det tyder på att jag vill finnas, mer än inte.

Det har varit ett år. Utan att sätta ett värde på det, så tror jag att jag har lärt mig mycket och klarat saker jag inte trodde var möjliga för mig att klara. Och för det är jag tacksam. Jag börjar nu, att vara snäll mot mig, och kan uppskatta att jag har uthärdat mörkret, när det kommit och djupnat. Jag uppskattar mig för att jag hållit ut. Än är det inte slut, men ljuset börjar tränga igenom och snart spricker det upp för ljusare tider. Jag väljer att tro det, jag måste tro det. 

Imorgon är jag inte längre tjugotre. 
För det är jag tacksam, för det är jag oerhört stolt.

Tjugofyra - jag är redo.

Så himla redo.

14 maj 2019

14 maj 2019 - Verkligheten, då fast nu: Rosaskimrande bräcklig.

Hela min tillvaro känns som en tillbakablick i att vara sjutton år och rosaskimrande bräcklig. Den är inte det, men det känns så och det gör det på något fruktansvärt innerligt sätt. Allting är motsägelsefullt vackert i allt det fula.

Egentligen är det såhär:

Rent krasst vet jag att jag är starkare inuti, med starkare ram och vassare armbågar, och att jag inte romantiserar saker för att klara dem. På samma sätt vet jag att det är svårare att hamna där jag var, även om allting skulle rämna. Jag tänker ofta på det, att hur mycket jag än går sönder och kolumnerna jag försöker hålla stående, rasar, så kan jag inte hamna där igen.

Tillvaron, den som för mig nu är en version av en sjuttonårig versions karga verklighet, är mer stabil än den någonsin kunde ha varit då - tack vare allt det som omger mig. Hon, alla andra människor, katter, vårdgivare och min generella livssituation.

Jag tror på det där med att poängtera, peka först med fingret och till sist hela handen, att i det som är så finns det ljusning. Jag kan inte alltid se den och i perioder har jag faktiskt inte velat se den. Men den finns där, någonstans, alltid. Och jag har använt så många metoder för att hitta den, när allt känts mörkt, att jag skapat mig ett eget (falskt) ljus i perioder, helt utan att förstå att det skadat mig och att jag missat det riktiga ljusningen som varit där, precis framför mig. Hela tiden.

Det händer fortfarande, att jag automatiskt romantiserar saker i mitt huvud för att göra det verkliga problemet vackert nog att stå ut. Enda skillnaderna mellan då och nu, är att jag numera ser det och att det stannar i mitt huvud istället för att sprida sig till likasinnade. Jag ser att jag inbillar mig det vackra i allt det som egentligen borde göra så oerhört ont, för att slippa smärtan. Men när bubblan spricker, den där rosaskimrande, så vet jag också att smärtan vuxit sig starkare. Att såret som är problemet hade läkt snabbare, om jag inte hällt himalayasalt i det. Romantiseringen förlänger processen att läka, att hitta en lösning på det verkliga problemet, och kan i många fall skada andra som är i samma situation. Jag vet ju det. 

Och jag är så glad att jag inte är sjutton år längre.

Så himla glad.


18 april 2019

18 april 2019 - Ord i silkepapper.

Jag sitter i den bruna, knarrande läderfåtöljen, som varje vecka när hon frågar mig om det inte kan vara så att min ordrikedom och mitt sätt att prata möjligtvis ibland stjälper mer än hjälper. Att människor jag möter inte förstår riktigt vad jag känner när jag lägger fram ord i silkepapper, väl sammansatta och med så mycket mening att det kan gå andra förbi. En iakttagelse, utan dömande eller negativ ton.
 
Det är väl ungefär som såhär; sedan sist jag skrev har jag varit på akutmöten inom den somatiska vården, jag har haft ett sedan länge planerat möte med mitt vårdteam inom den psykiatriska och sociala vården. Och jag har pratat, försökt förklara och lagt fram exakt vad jag menar, så som jag gör. Alltid på mitt sätt. Väl avvägt och med en eftertanke så tydlig att det verkar som att det inte riktigt går att ta den på allvar för den som lyssnar. 

Och visst har jag märkt det. Att jag inte blir förstådd alltid, trots att jag är tydlig. Även om ingen menar för det att bli så. Jag har länge önskat att jag kan bryta ut i gråt när jag känner den där välbekanta klumpen i halsen. På samma sätt som jag önskat att någon ska höra mig när jag pratar. Jag har numera ett fåtal sådana personer i mitt liv, sådana som jobbar med mig, som förstår vikten av orden snarare än reaktionen som uteblir.

När jag började gå till ungdomspsykiatrin när jag var sexton år (lill-)gammal kunde jag inte öppna upp mig, eller för den delen gråta. Min tystnad fick människor att dra slutsatser som var långt ifrån sanningen och jag insåg när jag började på vuxenpsykiatrin att det var dags att våga. Våga prata. Berätta. Och det låter enkelt, men det är det inte. Det tog år, år som för mig var olidligt smärtsamma. För mitt i allt det som skulle komma att innebära personlig utveckling så stod livet still och allt gjorde oerhört ont. Och visst. Jag har lärt mig prata, men inte att reagera med det människor är vana vid att se när en mår på ett visst sätt. Oavsett hur mycket jag försöker släppa min fasad så går inte det, såhär åtta år senare. Och visst känner jag, men jag tror att jag har stängt av för att bli tagen på allvar, för att kunna visa att jag kan uttrycka mig i mer än den tystnad, gråt eller de skrik som vill existera.

Jag är tacksam för mitt närmsta vårdteam, för allt de gör för mig. Särskilt för henne, som förstår när jag inte gråter eller skriker. Som lyssnar och sedan hittar de resurser som kan resultera i ett bättre liv för mig. Ett bättre liv, ett bättre mående. Ett bättre förhållningssätt till mig. För mina föräldrar som kämpar för att jag ska få rätt vård och en stabilare tillvaro när jag inte orkar. För Lovisa som stångar sig blodig för min skull, som ger mig all den kärlek jag någonsin kunnat önska mig och som är anledningen. Anledningen till att kämpa, till att våga, till att överhuvudtaget finnas kvar. 

Nästa vecka börjar jag hos en psykolog. Och jag ska kämpa för en ljusare livsinställning. För ett mer harmoniskt inre liv. Kanske är jag värd det. Men även om jag är osäker på det så är jag säker på en sak.

Lovisa är det.

Och hon är mitt allt.

30 mars 2019

30 mars 2019 - Sammanfattning av månaden mars.

Mars börjar närma sig sitt slut. 

I allt som den här månaden har varit har jag varit nästan oavbrutet positivt inställd till att livet är oförutsägbart och att mycket ordnar sig - om inte nu, så senare. Jag har varit panikfylld, arg och irriterad. Jag har skrattat, gråtit och sprungit till toaletten mer gånger än jag nu i efterhand kan räkna. Vad som är fel vet jag inte, men jag vet att allt som är med min kropp nu känns jobbigt. Inte egentligen på grund av tidigare problematiska tankebanor, utan för hur den beter sig och hur jag mår av det. Status: Fysiskt askass, men nästintill askalas psykiskt. 

Och det händer så mycket.

Jag är mer kär än någonsin förut, vilket jag säger ofta (men det är fortfarande sant). Vi hämtar hem en liten katt som får namnet Allis. Jag jobbar hårdare på att fungera än jag tidigare kunnat. Vi lägger golv på balkongen som får den lilla kuvösliknande ytan att likna ett väl sammansatt uterum och jag står för mycket av arbetet. Livet är kaos, livet är underbart. Det växlar men känns så fantastiskt mitt i vad som ibland är misärliknande hälsoförhållanden. Allis agerar marskatt, samtidigt som Ines inte förstår någonting. Jag blir uppsatt i kö till att få psykoterapi. Jag går sönder. Jag känner mig hel. Vi äter tacos och jag börjar älska riven ost.

Och visst är det klart, att jag vill kunna säga att det positiva överväger det negativa. Men jag är så trött, fysiskt och psykiskt, nu att jag inte kan. Inställningen är förvånansvärt konsekvent i positivismens anda, men rent krasst så är jag trött efter berg- och dalbanan som varit mars. Men jag lever och det är det viktiga nu, inte att frodas (även om jag gör det stundvis). Och livet är ju trots allt fint, om jag bortser från allt som får det att inte vara det nu.

1 mars 2019

1 mars 2019 - Reminder.

Elin, kom ihåg:

Drick inte tre stora koppar kaffe på en gång.
Du blir paranoid och kan inte sova.
Din kropp får panik.
Du har roligt men allt blir overkligt.

Det spelar ingen roll om det är gott.
Du kommer känna dig varm och glad.

Tills du inte är det.

Koffeinfritt, nästa gång.

Okej?

24 februari 2019

24 februari 2019 - Esther, min Esther.


Det är tårar. Det är mer tårar än vad jag trodde att min kropp kunde uppbringa på så kort tid. I fem och en halv dag har jag gråtit. Nästan konstant, först undrande och sedan vetande. Om hur det kommer att vara framöver.

Utan Esther.

Under de sjutton år jag har haft katt, har bara en berört mig på det sättet Esther gjort. Jag gråter ofta floder när en själ dör eller tas ifrån mig, men det här känns så innerligt att jag faktiskt inte riktigt orkar med det. Kanske är det för att minnet av när jag förlorat andra viktiga delar av mitt liv fortfarande bor i mig på ett sätt som gör något fruktansvärt ont. 

...

De första styckena skrev jag torsdagen den tjugoförsta februari, någon gång mot kvällskvisten. Fem timmar eller så, efter att vi sagt hejdå till den näpnaste katten jag fått äran att känna. Vi fick fatta beslutet om att låta Esther somna in efter många tankar om hur vi skulle kunna rädda. Men ingenting hade blivit helt bra, hur vi än hade gjort. För Esther hade, precis som Ines har, en autoimmun tandsjukdom som för Esther återkom en gång om året. Nu hade hon femton tänder kvar, det är hälften av vad hon borde haft om hon haft en frisk mun. 

Jag adopterade Esther vid fyra månaders ålder och redan då mådde tänderna nog inte särskilt bra, men jag trodde att en kattmun, likt en människas, kunde se olika ut sett till varje individ och tänkte inte mer på det. Det visade sig att jag hade fel. Vid två års ålder opererades nio tänder ut efter att hon tappat fem, ett år senare försvann en tand till med hjälp av operation. Nu var det återigen problem och det var inte längre humant eller ekonomiskt försvarbart att fortsätta kämpa när sjukdomen återkom årligen och försäkringen inte täckte någonting av kostnaden.

Det har gått tre dagar sedan vi tog farväl och jag gråter inte, men det smärtar i mig som om jag gjorde det. Mest smärtar inte min smärta, utan Ines saknad. Hon letar otaliga gånger och har sorg i ögonen, i saknaden efter Esther.

Tomheten är bedövande. I själen och hjärtat, men också i lägenheten. I Esther fanns ljus och kärlek, utveckling och trygghet. Men där fanns så mycket mer som inte var bra, för henne själv. Ett liv i smärta och nervositet, trots omhuldande kärlek från oss människor, kändes inte värdigt.

Jag kommer alltid att älska och sakna henne.
Nu hamnar fokus på Ines och allt hon är och kommer utvecklas till att bli.

Esther, min Esther.