Det är söndagskväll i det novembermörka studentkvarter där jag bor. De runda gatlyktorna lyser knappt upp gångarna på gården och kommunens egna som följer gatorna verkar ha slutat fungera helt. Mörkret är nästintill ogenomträngligt. Det går att ana någon som går ut med sin hund i det gröna, blinkande ljuset från parkerade elsparkcyklar. Jag iakttar de få ljuskällor som finns från soffan där jag sitter. Jag känner mig rofylld, nynnandes på en musikallåt och med Paradrätten spelandes på TV:n. Det är en fin kväll.
Men det är inte så konstigt att det är en fin kväll i kväll. Jag skulle kunna sträcka mig till att det inte bara har varit en fin helg som föregått den, utan kanske till och med en fulländad sådan. Helgen, som i det här fallet avser fredag till söndag, har varit ett potpurri av allt från långpromenader till harmoniskt lugn i bröstkorgen.
Fredagen var inte helt ledig. Jag hade seminarium om riskkommunikation på förmiddagen, vilket gick bra och var intressant, innan jag mötte upp L på en god och välbehövlig lunch på en av campusområdets restauranger. Med god mat i magarna gick vi en omväg på väg hem, runt dammen vid kohagarna och förbi kolonilotterna. Väl hemma målade jag och såg på julfilm. Lyssnade på julmusik. Lördagen blev en fin dag på stan med lunch och presentinköp. Vi gick genom gamla kvarter och pratade om vilka hus vi vill bo i någon gång. Att peka ut fina balkonger och detaljer och drömma sig bort till någonting som kan bli verklighet i framtiden känns pirrigt. Vi tog bussen hem och hade myskväll i soffan. Och i dag har vi pluggat, gått på promenad och skrattat. Det är verkligen en ypperlig helg att ha med sig in i den nya veckan.
I helgen har jag också reflekterat över hur jag känner inför årstidsbyten i år. Kanske också årstider generellt. Det har varit så länge som jag bara har uppskattat en sprakande färgglad höst, vilket i vissa fall är en vecka av alla veckor på året. I år är annorlunda. När vintern blev till vår såg jag med glädje fram emot allt vad det innebar, vilket spred sig in i försommar och sommar, som sedan gjorde hösten mer magisk än tidigare år. Nu, med vinter på ingång känns det också bara fint. Jag uppskattar varje skifte och varje fas lika i år. Det är fantastisk, för det har nog aldrig hänt förut. I dag på promenaden utmed naturreservatets kant såg jag mossans färgskiftningar och insåg att jag tidigare bara sett november som oerhört grått. Men det är så mycket mer. Jag tror att har med att göra var jag är i livet. Det är lättare att känna såhär när det känns som att det går framåt med det mesta. Det gör mig så innerligt glad att det får vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar