Det är tjugosju grader, åtminstone enligt bilens termometer. AC:n går på högvarv när jag inser att dit vi är på väg är också alla andra bilar på väg. Mina fötter får spela på pedalerna allteftersom kön rör sig sakta framåt. Det är det slår mig: vi ska inte till aktiviteten vi planerat. Det blir ingen minigolf i dag. I stället rör vi oss mot stadens centrum och stadsparken. Jag åker framför, sedan bredvid, en polisbil som plötsligt får rycka ut börjar köra mot rött. Jag står kvar vid linjen och konstaterar att det hade kunnat bli dumt, för polisbilen och jag skulle ha kört samtidigt, men hjärnan var med och snart blir det grönt för mig att köra in mot centrum.
Väl framme i stadsparken är det fullt med vuxna och barn som leker i lekparken. I staden där vi bor har kommunen dessutom upprättat en vattenlekpark, strax bredvid gungor och rutschkanor, som blir ett svalkande inslag i den annars så lummiga miljön. Jag har bott här i två år men har inte sett den vara i bruk förut och tittar fascinerat på när en stor hinkliknande attrapp vänds uppochner över barnen som leker där. De tjuter av glädje, några av pirrig förväntan och andra av vad som verkar vara förvåning. Vi går vidare mot skuggan lite längre bort, lägger filten på marken och slår oss ner.
Det går timmar. Två, eller så, i alla fall. Vi ömsom pratar, ömsom är tysta. Sedan köper vi mjukglass. Den smälter snabbt i solen på väg tillbaka till skuggplatsen. Jag har valt en konstig kombination av en grön päronvåffla, vaniljsmakande mjukglass och saltlakritsströssel. Det är gott, men kladdigt. Jag svär tyst inombords åt mitt val av glass (alltså inte av smak) och känner hur glassen rinner ner för mina händer, trots dubbla servetter. Det är inte lätt att vara förutseende, konstaterar jag, innan jag slukar strösslet och den droppande mjukglassen. När jag kommer ner till våfflan saktar jag ner en aning.
Vi åker hem efter de där två timmarna på filten, äter lunch och går sedan ut igen. I området där vi bor finns en gräsplan med ytterst liten möjlighet till skugga den tiden på dagen som nu är. Ett av två små skuggområden är upptagna, men jag är snabb och ställer ner min stol i det andra. Sedan sitter jag där, i min brassestol, och skriver dikter i timmar. Det blir en färdig dikt, men det är ju åtminstone mer än ingenting.
Det har blivit dikter som är mitt medium det senaste. Det här, bloggen och det mer flödande skrivandet, känns lite främmande, nästintill helt obekant. Faktiskt. Kanske för att jag inte har kunnat släppa det akademiska skrivandet. Inte än. Sommarlovet har bara varit i en vecka och jag har jobbat eller haft sommarjobbet i tankarna mestadelen av den tiden. Men dikterna får ta upp lite plats ändå, vilket känns roligt. Det är ett medium jag tycker väldigt mycket om. Jag hoppas också att det ska väcka mitt novellskrivande och sedan leda till någonting ytterligare. Vad det blir är en överraskning - även för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar