Ett ljuvligt skifte

Skiftet känns i luften; det som är mellan sommar och höst. Vinden har svalnat och solen är inte längre lika intensiv som för bara några veckor sedan. På väg hem från vår semester är det som att vi ser löven skifta över till gula och orangea toner mitt framför ögonen på väg norrut. Inom loppet av bara några dagar sjunker temperaturen från trettio grader till tio. Att den senare återgår till någonting däremellan spelar inte så stor roll. Allting känns irreversibelt. Jag gillar det - det ljuvliga skiftet som blir hösten. Jag dricker te ur balja, tar fram passande kläder för årstiden ur gömmorna och romantiserar att kura in mig i en filt i soffan. Det är min bästa årstid.

Men innan hösten som nu är på väg skulle jag ha haft en skrivande sommar. Det blev inte så. Inga noveller, romanprojekt eller några direkta dikter har jag producerat. Det känns sorgligt, men också fint på något sätt. Jag har gjort så mycket annat i stället, med oerhörd medvetenhet: jobbat lite, målat mycket, anordnat festligheter för att fira min trettioårsdag i efterskott, åkt till Köpenhamn med min kärlek och satt hjärtat i halsgropen på motorvägen i Halland när bilen gav upp mitt i en omkörning. Min sommar har kanske inte varit skrivande, men jag har sannerligen levt den. Inte bara genomlevt, utan upplevt den.

Nästa vecka börjar studierna på riktigt igen. Schemat ser relativt luftigt ut, men läsningen verkar behöva desto mer tid. Läsanvisningarna för min kurs kom i dag och jag har gjort en planering utefter dem för att på ett enkelt sätt förbereda mig för tentan som är om några veckor, men jag har också hunnit läsa ett kapitel i en av kursböckerna. Kursens ämne, som handlar om risk och kris, har blivit ännu mer spännande efter jag skrev min B-uppsats. Kanske är det kriskommunikation jag kommer att jobba med senare? Ser fram emot den framtid som ännu är något oviss.

Morgondoppet

Vi vaknar i stugan på Västkusten en lördagsmorgon efter att ha spenderat fem timmar i bil dagen innan. Det är så länge, bilkö inkluderad, som det tar att åka hit från vårt hem. Klockan är åtta nu och solen ligger förvisso inte på mot sovrummet den här tiden på dygnet, men det är så varmt att jag tror att jag smälter bort i sängen där jag ligger. När jag till slut öppnar ögonen är hon i full gång med att klä på sig bikini och jag ber henne vänta på mig. Det känns självklart att det första vi ska göra i dag är att bada i havet tillsammans. I bikini, med handduken slängd över armen, kliver jag i mina tofflor i hallen med mungipor som nästan möter mina örsnibbar. Det här känns som livet.

Stugan, som egentligen är hennes farmors, ligger inte alls långt från stranden. Vi går på redan varm asfalt och låter solen smeka våra ryggar när vi plötsligt möter en glad granne som säger att det är ljummet i vattnet redan nu. Hennes leende är större än mitt när hon säger att vi gör rätt i som ska bada. Efter ett kort samtal om väder och vind vinkar vi hejdå och hon försvinner vidare mot stugområdet. Våra steg blir genast längre och snabbare. Det är en iver som växer i kroppen när vi närmar oss stranden bortom sanddynerna.

Det här är sommarens andra dopp, trots att almanackan redan visar att det är mitten av juli månad. På senare år har jag utvecklat någon form av badkrukementalitet, vilket har resulterat i att jag har dragit mig från att bada såhär spontant. Men i dag är någonting annat. Till skillnad från det första doppet, som fick bli i brunt och grumligt vatten någonstans utmed Hjälmarens kust, så bjuder havet oss på alldeles kristallklart saltvatten. Det blåser inte alls, vilket gör att ytan ligger spegelblank. Vi ser att det är flera andra som har fått samma idé som vi och som, likt oss, vadar ner i den ljuvliga svalkan. Precis som vi har de leenden som skvallrar om deras upplevelser. Ett bubblande skratt tar fart när jag har doppat huvudet och återigen kommer upp över ytan. Jag kan inte sluta skratta och jag låter det vara så. Jag tänker att kvinnan med leendet som vi mötte på väg ner hade rätt: vattnet är ljummet. Kontrasten mellan kaminvarm hud och havsvattnet är knappt kännbar efter en kort stund. 

Jag vill stanna kvar just här och just nu för alltid, flytande på rygg med näsan upp mot himlen, men det går inte. Frukost ska intas, kroppar ska smörjas med SPF och vi ska spela brädspel med hennes bror och hans sambo. Allt det känns också fint, men just nu är jag bara här, i det kristallklara saltvattnet med en kropp som jag låter följa vågorna. Och jag är här med henne. Jag kunde inte önska mig mer.

När åskan mullrar

Det är en åskkväll i kväll. 

Det börjar mullra över himlen sent på eftermiddagen och jag tittar ut. Utanför fönstret är luften dimmig av regn - för det regnar så tätt att det ser ut som faktisk dimma. Jag har fönstret öppet och jag bestämmer mig för att inte stänga det. Även om jag är rädd. Även om jag är så rädd att min bröstkorg blir flammig av stress. Jag vägrar, för jag måste öva på det här. Trots att jag är själv hemma.

Åskan har alltid varit skrämmande för mig. I perioder mer och i andra perioder, något mindre. Några år var rädslan så stor att jag inte vågade gå ut om det var moln på himlen. Några få, vita tussar kan lätt bli ljusgrå, för att sedan bli fler och mörka. Den skrämde mig, tanken på att minsta lilla muller skulle höras över småstadsslätten. Det ledde till akutbesök hos psykolog några gånger. Där fick jag rita vad som kändes. Jag undrade då vad hon menade - allting kändes ju?

Psykologen, en vänlig medelålders kvinna med mörkt hår och snälla kinder, bad mig alltså att rita vad som kändes när jag kom till henne med en av mina föräldrar efter ett akut samtal mitt i en åskstorm. Jag ritade magknip och ångest på det där pappret. Även om det här var innan jag visste om begreppet ångest. Jag vet inte vad jag lärde mig där, men när jag stötte på henne i ett helt annat sammanhang, kanske tio år senare, så kom hon ihåg mig. Det kändes då, när jag i övre tonåren, med helt annat skäl till vår kontakt, blev ihågkommen som flickan med åskfobin. Det kändes på flera sätt: mycket, djupt och innerligt. Sorgligt också såklart. Och när vi sågs då, många år senare, så var jag fortfarande rädd. För mycket annat, men också för åskan. Fortfarande.

När åskan mullrar har jag en rutin. Det är alltid ljuset först, sedan räknandet. Ett tusen, ett tusen ett, ett tusen två. Så länge det behövs så räknar jag. Sist kommer mullret och jag andas ut. Vid första blixtens muller i kväll inser jag att jag har hållit andan till ett tusen nio och att åskan inte är så nära. Snart kommer en notis från mobilen om att åskan är sju kilometer från där jag är. Jag försöker att inte räkna på hur många sekunder det innebär, utan andas in igen. Och sedan en ljusning igen. Jag räknar på nytt.

I kväll är jag inte lika rädd som jag har varit. Mest för att jag vägrar vara det. Jag vågar gå ut om det är moln på himlen. Jag vågar till och med stå ute när jag vet, och känner, att det ska åska. Kanske inte länge, men jag gör det. Det går inte att leva med extrem rädsla hela livet. Det tar energi, men är också helt fruktansvärt meningslöst. I stället hanterar jag det med annat. I kväll hanterar jag min rädsla med att skriva en tipspromenad och göra ett musikquiz inför den 30-årsfest jag ska ha i augusti. Det blir till och med riktigt bra. Sedan målar jag. Och jag målar fina motiv och barnsliga motiv och bryr mig inte om resultatet, utan blir nöjd med tanken på att jag inte har tänkt lika mycket på mullret. Även om jag inte har dammsugit och diskat och allt det där jag inte riktigt vågar när åskan är framme.

En yngre Elin hade aldrig, någonsin trott mig om jag hade berättat det här för henne. Hon hade legat under soffan med stålram eller suttit i en bil på väg bort. Hon hade inte kunnat lyssna. Kanske hade hon skrikit, eller varit helt förlamad av skräck. Jag, en äldre version av henne, sitter kvar i soffan, väntar ut stormen och sedan accepterar jag den flammiga bröstkorgen för vad den är: en relik som lever kvar.

Dammsuga kan jag göra i morgon.

En junilördag

Det är tjugosju grader, åtminstone enligt bilens termometer. AC:n går på högvarv när jag inser att dit vi är på väg är också alla andra bilar på väg. Mina fötter får spela på pedalerna allteftersom kön rör sig sakta framåt. Det är det slår mig: vi ska inte till aktiviteten vi planerat. Det blir ingen minigolf i dag. I stället rör vi oss mot stadens centrum och stadsparken. Jag åker framför, sedan bredvid, en polisbil som plötsligt får rycka ut börjar köra mot rött. Jag står kvar vid linjen och konstaterar att det hade kunnat bli dumt, för polisbilen och jag skulle ha kört samtidigt, men hjärnan var med och snart blir det grönt för mig att köra in mot centrum. 

Väl framme i stadsparken är det fullt med vuxna och barn som leker i lekparken. I staden där vi bor har kommunen dessutom upprättat en vattenlekpark, strax bredvid gungor och rutschkanor, som blir ett svalkande inslag i den annars så lummiga miljön. Jag har bott här i två år men har inte sett den vara i bruk förut och tittar fascinerat på när en stor hinkliknande attrapp vänds uppochner över barnen som leker där. De tjuter av glädje, några av pirrig förväntan och andra av vad som verkar vara förvåning. Vi går vidare mot skuggan lite längre bort, lägger filten på marken och slår oss ner. 

Det går timmar. Två, eller så, i alla fall. Vi ömsom pratar, ömsom är tysta. Sedan köper vi mjukglass. Den smälter snabbt i solen på väg tillbaka till skuggplatsen. Jag har valt en konstig kombination av en grön päronvåffla, vaniljsmakande mjukglass och saltlakritsströssel. Det är gott, men kladdigt. Jag svär tyst inombords åt mitt val av glass (alltså inte av smak) och känner hur glassen rinner ner för mina händer, trots dubbla servetter. Det är inte lätt att vara förutseende, konstaterar jag, innan jag slukar strösslet och den droppande mjukglassen. När jag kommer ner till våfflan saktar jag ner en aning. 

Vi åker hem efter de där två timmarna på filten, äter lunch och går sedan ut igen. I området där vi bor finns en gräsplan med ytterst liten möjlighet till skugga den tiden på dagen som nu är. Ett av två små skuggområden är upptagna, men jag är snabb och ställer ner min stol i det andra. Sedan sitter jag där, i min brassestol, och skriver dikter i timmar. Det blir en färdig dikt, men det är ju åtminstone mer än ingenting.

Det har blivit dikter som är mitt medium det senaste. Det här, bloggen och det mer flödande skrivandet, känns lite främmande, nästintill helt obekant. Faktiskt. Kanske för att jag inte har kunnat släppa det akademiska skrivandet. Inte än. Sommarlovet har bara varit i en vecka och jag har jobbat eller haft sommarjobbet i tankarna mestadelen av den tiden. Men dikterna får ta upp lite plats ändå, vilket känns roligt. Det är ett medium jag tycker väldigt mycket om. Jag hoppas också att det ska väcka mitt novellskrivande och sedan leda till någonting ytterligare. Vad det blir är en överraskning - även för mig.

Gatlyktorna

Gatlyktorna utanför vardagsrumsfönstret är av helt olika karaktär. De är varandras motsatser; de är yin och yang på något sätt. Den ena lyktan är rakryggad och flimrar svagt utan vidare ljusbild, medan den andra lyser klart men lutar som att någon har kört på den flera gånger. I en annan värld hade de kompletterat varandra, men sättet de står på varsin sida av gatan med lite för stort avstånd förhindrar det. 

Precis som den svagt flimrande gatlyktan inte alltid har brustit i sitt syfte har den lysande lyktan inte alltid lutat. Den lutande lyktan utanför vårt fönster har blivit påkörd i relativt hög hastighet, flera gånger. Det är verkligen precis som det ser ut vid första anblick. Det tog flera smällar innan den plötsligt, eller kanske helt naturligt, slutade lysa. Och det tog flera dagar, om inte veckor, innan den fick lysa igen. För en regnig dag stod plötsligt en lift på gatan och lyktan fick på sätt och vis nytt liv när den fick hjälp. Men lyktan som flimrar, som står rakryggad men håller på att ge upp, fick inte en ny lampa. Och jag som har sett det har ändå inte ringt för att någon som kan ska fixa det. 

Vyn från vardagsrummet bjuder på många intryck. Det är studentfester på gården så fort det är varmt nog och den valpiga varghunden som går på promenader i ur och skur skuttar ofta bredvid sina ägare. Och så är det de här lyktorna som har fångat min uppmärksamhet på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Kanske är de en metafor för mänskliga relationer eller vad som helst egentligen. De griper tag i mig. Och kanske, men bara kanske, borde jag ringa någon för att laga lamporna någon gång bara för att jag kan.