Gatlyktorna

Gatlyktorna utanför vardagsrumsfönstret är av helt olika karaktär. De är varandras motsatser; de är yin och yang på något sätt. Den ena lyktan är rakryggad och flimrar svagt utan vidare ljusbild, medan den andra lyser klart men lutar som att någon har kört på den flera gånger. I en annan värld hade de kompletterat varandra, men sättet de står på varsin sida av gatan med lite för stort avstånd förhindrar det. 

Precis som den svagt flimrande gatlyktan inte alltid har brustit i sitt syfte har den lysande lyktan inte alltid lutat. Den lutande lyktan utanför vårt fönster har blivit påkörd i relativt hög hastighet, flera gånger. Det är verkligen precis som det ser ut vid första anblick. Det tog flera smällar innan den plötsligt, eller kanske helt naturligt, slutade lysa. Och det tog flera dagar, om inte veckor, innan den fick lysa igen. För en regnig dag stod plötsligt en lift på gatan och lyktan fick på sätt och vis nytt liv när den fick hjälp. Men lyktan som flimrar, som står rakryggad men håller på att ge upp, fick inte en ny lampa. Och jag som har sett det har ändå inte ringt för att någon som kan ska fixa det. 

Vyn från vardagsrummet bjuder på många intryck. Det är studentfester på gården så fort det är varmt nog och den valpiga varghunden som går på promenader i ur och skur skuttar ofta bredvid sina ägare. Och så är det de här lyktorna som har fångat min uppmärksamhet på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Kanske är de en metafor för mänskliga relationer eller vad som helst egentligen. De griper tag i mig. Och kanske, men bara kanske, borde jag ringa någon för att laga lamporna någon gång bara för att jag kan.

Den vänliga våren

Jag har precis sett tussilagon i diket när vårens första humla flyger förbi utanför bilen. Jag vill göra som ett litet barn skulle ha gjort, exalterat tryckt näsan mot rutan och försökt se humlan på närmare håll, men håller tillbaka. I stället utbrister jag att jag ser den och konstaterar glatt att det är min första humla för året. Jag iakttar den när den rofyllt flyger vidare i de soliga partierna utmed vägen.

Det är sista lördagen i mars och vi åker på vägen som kommer bli en av mina bästa platser med den här staden om, eller när, vi flyttar härifrån. Vägen är backig och ger en utsikt över staden och dess landmärken genom kala grenverk som rör sig stilla i vinden. Hon säger att om en månad kommer vi inte att se bortom vägkanten och jag nickar. Grönskan här kommer att täcka all utsikt, men vi konstaterar att det kommer att vara fint på ett annat sätt än nu. Så småningom kommer vi till huset med den lilla gården och fåren som betar i en hage, stannar till och tittar på dem. Ulliga idisslar de gräset runt omkring dem.

När vi kommer ut från vägen med vyn möter staden upp lite för snabbt. Den stora matbutiken i närheten har kö in på parkeringen, men också på väg ut. Vi behöver batterier till en vacker väggklocka som vi har köpt på en loppis under förmiddagen och jag känner hur det känns utmed ryggraden när jag tänker på att trängas inne i matbutiken. Jag vill ju allra helst bara vara i den vänliga våren med allt vad den innebär: sol, blommor och fräknar. Men så kommer jag på att det finns tid för det också.