Skiftet känns i luften; det som är mellan sommar och höst. Vinden har svalnat och solen är inte längre lika intensiv som för bara några veckor sedan. På väg hem från vår semester är det som att vi ser löven skifta över till gula och orangea toner mitt framför ögonen på väg norrut. Inom loppet av bara några dagar sjunker temperaturen från trettio grader till tio. Att den senare återgår till någonting däremellan spelar inte så stor roll. Allting känns irreversibelt. Jag gillar det - det ljuvliga skiftet som blir hösten. Jag dricker te ur balja, tar fram passande kläder för årstiden ur gömmorna och romantiserar att kura in mig i en filt i soffan. Det är min bästa årstid.
Men innan hösten som nu är på väg skulle jag ha haft en skrivande sommar. Det blev inte så. Inga noveller, romanprojekt eller några direkta dikter har jag producerat. Det känns sorgligt, men också fint på något sätt. Jag har gjort så mycket annat i stället, med oerhörd medvetenhet: jobbat lite, målat mycket, anordnat festligheter för att fira min trettioårsdag i efterskott, åkt till Köpenhamn med min kärlek och satt hjärtat i halsgropen på motorvägen i Halland när bilen gav upp mitt i en omkörning. Min sommar har kanske inte varit skrivande, men jag har sannerligen levt den. Inte bara genomlevt, utan upplevt den.
Nästa vecka börjar studierna på riktigt igen. Schemat ser relativt luftigt ut, men läsningen verkar behöva desto mer tid. Läsanvisningarna för min kurs kom i dag och jag har gjort en planering utefter dem för att på ett enkelt sätt förbereda mig för tentan som är om några veckor, men jag har också hunnit läsa ett kapitel i en av kursböckerna. Kursens ämne, som handlar om risk och kris, har blivit ännu mer spännande efter jag skrev min B-uppsats. Kanske är det kriskommunikation jag kommer att jobba med senare? Ser fram emot den framtid som ännu är något oviss.