Vi vaknar i stugan på Västkusten en lördagsmorgon efter att ha spenderat fem timmar i bil dagen innan. Det är så länge, bilkö inkluderad, som det tar att åka hit från vårt hem. Klockan är åtta nu och solen ligger förvisso inte på mot sovrummet den här tiden på dygnet, men det är så varmt att jag tror att jag smälter bort i sängen där jag ligger. När jag till slut öppnar ögonen är hon i full gång med att klä på sig bikini och jag ber henne vänta på mig. Det känns självklart att det första vi ska göra i dag är att bada i havet tillsammans. I bikini, med handduken slängd över armen, kliver jag i mina tofflor i hallen med mungipor som nästan möter mina örsnibbar. Det här känns som livet.
Stugan, som egentligen är hennes farmors, ligger inte alls långt från stranden. Vi går på redan varm asfalt och låter solen smeka våra ryggar när vi plötsligt möter en glad granne som säger att det är ljummet i vattnet redan nu. Hennes leende är större än mitt när hon säger att vi gör rätt i som ska bada. Efter ett kort samtal om väder och vind vinkar vi hejdå och hon försvinner vidare mot stugområdet. Våra steg blir genast längre och snabbare. Det är en iver som växer i kroppen när vi närmar oss stranden bortom sanddynerna.
Det här är sommarens andra dopp, trots att almanackan redan visar att det är mitten av juli månad. På senare år har jag utvecklat någon form av badkrukementalitet, vilket har resulterat i att jag har dragit mig från att bada såhär spontant. Men i dag är någonting annat. Till skillnad från det första doppet, som fick bli i brunt och grumligt vatten någonstans utmed Hjälmarens kust, så bjuder havet oss på alldeles kristallklart saltvatten. Det blåser inte alls, vilket gör att ytan ligger spegelblank. Vi ser att det är flera andra som har fått samma idé som vi och som, likt oss, vadar ner i den ljuvliga svalkan. Precis som vi har de leenden som skvallrar om deras upplevelser. Ett bubblande skratt tar fart när jag har doppat huvudet och återigen kommer upp över ytan. Jag kan inte sluta skratta och jag låter det vara så. Jag tänker att kvinnan med leendet som vi mötte på väg ner hade rätt: vattnet är ljummet. Kontrasten mellan kaminvarm hud och havsvattnet är knappt kännbar efter en kort stund.
Jag vill stanna kvar just här och just nu för alltid, flytande på rygg med näsan upp mot himlen, men det går inte. Frukost ska intas, kroppar ska smörjas med SPF och vi ska spela brädspel med hennes bror och hans sambo. Allt det känns också fint, men just nu är jag bara här, i det kristallklara saltvattnet med en kropp som jag låter följa vågorna. Och jag är här med henne. Jag kunde inte önska mig mer.