8 januari 2019

8 januari 2019 - Tre år på rosa moln.


Jag skriver om oss på Instagram, allt jag känner komprimerat i en bildtext. Allt som känns så innerligt idag, som känts så innerligt i tre år och ett antal oräknade månader. Kärleken har funnits sedan längre tillbaka än en årsdag kan berätta - men det hindrar inte den här dagen från att vara speciell. Den dag då det som är vi, blev till någonting definitivt.

"Tre år har flugit förbi. Tillsammans har vi bestigit emotionella berg, skrattat tills vi kiknat, adopterat kattunge, haft sjukstuga, sett på serier tills vi somnat, druckit te och sett ljust på vår gemensamma framtid, precis som vi lyft blicken för att se ljuset i våra egna. Och ljuset finns i henne, glädjen finns i henne, trygghet för mig stavas numera Lovisa. Jag trodde inte att kärlek var detta, att det skulle kännas såhär. Jag trodde inte att ett hjärta kunde känna så mycket och innerligt för någon annan som mitt gör för henne. Och jag är mitt hjärta evigt tacksam, för att det känt och för att det vågat. För att det fortfarande gör det. Evigt, evigt tacksam."

Jag kommer alltid, vad som än kommer att hända i framtiden, att vara så innerligt stolt och tacksam över att jag, mitt i ett liv som stormade, vågade. Att jag vågade berätta för min första kärlek att mina känslor vurmade för henne, vågade ta emot känslorna som kom emot mig. För i historien som är vi, finns det en diffus start, som sedan (och det ganska plötsligt) blir glasklart självklar. 

Tänk om jag kunnat berätta för den jag var innan allt som är vi blev, att allting skulle hitta en lösning. Att allting kanske inte blir bra, men att kärleken är definitiv när den väl kommer. För plötsligt sitter den precis framför dig och du vet, att detta är det du väntat på. Att kärleken inte känns som en tror, att kärleken inte kommer att kännas som i böcker, när den kommer. Den kommer att kännas mer, kommer kännas bättre. Det kommer kännas som storm och lugn på samma gång, men inte som hjärtesorg eller en själ i trasor som förblir just det tills nästa lyckorus kommer. Att kärlek är för mig, råkar vara den finaste människan på jorden. Att kärleken är en kvinna med helt andra intressen än mina. Att jag kommer att våga öppna upp, visa känslorna genom fingertopparna mot hennes panna och hårfäste. Att jag kommer ha samlat modet i månader innan, för att sedan våga. Att jag vågar, fortfarande. 

Kärleken finns i henne, glädjen och lyckan finns i henne. 

Och allt mitt, är hennes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar