7 november 2018

7 november 2018 - Klingande självreflektion.

Jag läser bloggar och känner hur fina ord läker och förgör mig på samma gång. När ska jag kunna skriva sådär självklart? Eller åtminstone så att det känns självklart. 

Det är svårt att inte döma sig själv ibland. Och det får mig att fundera på när jag började låta mig själv döma mig för saker jag inte riktigt kan påverka. Kanske har det alltid varit så, kanske inte. Kanske var det någonting som kom senare. Som med skrivandet, eller skapandet i allmänhet, och den enorma process det är att få ut en mening eller ett streck på ett papper utan att lägga så mycket kritik i helheten. Jag jobbar så hårt för att få en fullständig mening att ha rätt klang, för att låta rätt. 

Och då tänker jag att kanske, men bara kanske, så behöver det inte alltid vara rätt, vad nu rätt är. Grammatik och meningsstruktur åsido, så är en mening som klingar fel inte vara just fel. 

Jag har alltid sett skrivandet som konst. Precis som någon som målar, som fotograferar eller på något sätt fångar världen så tycker jag att författaren eller poeten är lika mycket konstnär. Och visst, jag kan inte kalla mig för författare eller poet, men jag gillar skrivandet. Konsten som är skrivandet. 

Orden läker mig, en vacker mening ännu mer. Jag ska bara komma på hur de ska sluta förgöra mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar