5 augusti 2017

5 augusti 2017 - Den innerliga saknaden.

Mitt skrivande, som jag för många år sedan lovade mig själv att inte skriva om men som jag ändå behövt skriva om i brist på andra betraktelser, är numera icke-existerande och nödvändigt att ta upp. Att säga att jag inte skriver alls är kanske en sanning med modifikation, men mellan enstaka blogginlägg och meddelanden till nära och kära så känner jag inte att jag fyller kvoten för den mängd ord jag vill att mina fingrar ska skriva. Det handlar inte om att blogga, inte om att skriva till de jag tycker om, utan om att få utlopp för min lilla, men ändå befintliga, kreativa ådra. Jag saknar att skriva just precis sådär mycket så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Den innerliga saknaden tar vid där längtan slutar. Någonstans slutar en längta och börjar sakna istället, för en vet så innerligt att det en längtade efter kanske inte kommer tillbaka igen. Och jag är så rädd för att jag aldrig kommer att kunna skriva igen, aldrig kunna formulera meningar som får andra att hålla andan för en sekund. För det är sådana meningar jag vill skriva, sådana som fastnar på insidan av ena tinningen och stannar där ett tag. De behöver inte vara livsomvälvande, men jag vill att de ska betyda någonting för mig. 

Jag ska göra mitt bästa för att skriva mer nu när hösten kommer, den som jag längtar efter så innerligt, och försöka öva mig tillbaka till ett annat sätt att förhålla mig till skrivandet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar